Elenskys spel om språket


Torbjörn Elensky. Absolut text: Om att läsa världen. Stockholm: Fri Tanke, 2021. 204 s. ISBN: 9789189139930
Torbjörn Elensky. Absolut text: Om att läsa världen. Stockholm: Fri Tanke, 2021.

Gud skapade världen genom att utsäga den: »Ljus, bli till!« Språket fanns före skapelsen, och det finns därför goda skäl att betrakta det gudomliga språket som ett absolut språk, omedelbart förbundet med yttervärlden, kanske till och med bärande på en särskild och upphöjd sanning.


I musikens värld talar man om absolut musik, instrumentalmusik som saknar utommusikaliska referenser. Bakom musikens toner och klanger finns ingen historia, inga associationer. Det är som att musiken gör sig till en isolerad entitet. Men där finns också musikaliska strävanden, tonerna vill någonting – vill öppna någonting hos den som lyssnar, ett rum där känslorna och stämningarna kan spela fritt. Även om den absoluta musikens toner saknar betydelse och mening kan de vara höjden av sanning, ren och oförmedlad kunskap. Ja, i alla fall i någon mystisk mening.


Torbjörn Elenskys Absolut text: Om att läsa världen är en omfattande essä om språkliga föreställningar som pendlar mellan författarens personliga funderingar och västerlandets intellektuella historia. Elenskys historiska genomgång visar på ett evigt sökande efter det absoluta språket – urspråket som är ett med världen, som bär på den högsta kunskapen – eller, om man förstår att ett sådant språk inte existerar, en strävan efter att komma det absoluta så nära som möjligt. Det kan handla om att vända sig till det gudomliga språkets rötter eller att skriva en litteratur som närmar sig den absoluta musiken.


För människan, skriver Elensky, finns »alltid ett litet glapp mellan ord och sak, säga och göra«. Vi söker sammanhang, tillskriver världen mening och betydelse, men vi har bara språket till förfogande. Det är med språket vi formulerar våra insikter och kunskaper – det språk som konstitueras av sin grammatik och tecknens inbördes relationer. När vi talar om världen – en sten, ett fenomen, en gud – koncentrerar vi den i en språklig form. Det finns alltså ingen fullständig överensstämmelse mellan ord och objekt. Vi kommunicerar med hjälp av bilder, associationer och föreställningar, och ordet syftar på det som vi har kommit överens om att det ska syfta på.


Språket är omgärdat av föreställningar, och rörelsen från det gudomliga urspråket till »glappet« mellan ord och sak bildar, skulle man kunna säga, en egen historia. Elensky varken kan eller vill vara uttömmande, men han lyfter fram teologins avgörande roll för utvecklandet av sofistikerade översättningspraktiker och modern hermeneutik.


Med tiden har man fått ökade kunskaper om Bibelns ursprung, men man har också förstått att tillägnelsen av såväl litteratur som heliga skrifter bottnar i en tolkande verksamhet. Oavsett om man är anhängare av den katolska eller protestantiska traditionen måste man ägna sig åt hermeneutisk reflektion och tillstå att mening är något som konstrueras. Det var också en av anledningarna till att protestanterna kunde bekämpa en tidigare tolkningstradition. Elensky menar att reformationen ställde »frågan om ursprunget och texten på sin spets« och att korrekta översättningar var av största betydelse för bibeltrogna protestanter. Han förbinder sedan reformationens »brottning med bibeltexterna« – översättning är en tolkande verksamhet – med kritisk teori, textstudier, närläsning och sentida hermeneutik. Här möter ett myller av teologer, filosofer och filologer, resonemang om översättning, hermeneutik och bibliska berättelser – allt med en vid historisk utblick.


…det här är en essä om läsning, text, världen, män­niskan, hur vi förstår och försöker förstå och misslyckas med att förstå

Elensky skriver fint om språket i relation till skrift och text, religion och mytologi, filosofi och vetenskapshistoria – men han förlorar sig också i trådar och riktningar som inte riktigt förenas, och som stundtals mynnar ut i tomma formuleringar och svepande generaliseringar. Här avhandlas samtidspolitik och sociala medier, film och musik, bildkonst och fotografi, matematik och litteratur, läsning, blindskrift och kinesisk skolundervisning. Vid ett par tillfällen får man en påminnelse om vad boken faktiskt handlar om: människans förhållande till språk och text. Men inledningen slår också fast – och det stämmer allt för väl – att det här är en essä om läsning, text, världen, människan, hur vi förstår och försöker förstå och misslyckas med att förstå. Här finns också en personlig ansats – den »mest personliga bok jag skrivit« och något av ett »självporträtt«. Kanske kan man tala om Elenskys samlade tankar, men för att vara en essä med sådana anspråk är den förvånansvärt opersonlig, beskrivande och refererande.


En genomgående grundtanke är att avståndet mellan språket och verkligheten skymmer sikten, att språket ligger som en slöja över världen och att alla försök att bryta igenom den är och måste vara förgäves. Vi kan aldrig veta, skriver Elensky, vad som är världen och vad vi lägger in i den genom våra sätt att »prata, skriva och tolka« – och våra »tankar, sinnen, språkspel låser oss i förhållande till en verklighet som det inte går att få direkt tillgång till«. Men även om insikten är lika svindlande som sann måste vi inte stanna där.


Elensky förmedlar till exempel en bild av litteraturen som strävande och famlande – litteraturen gör så gott den kan. Den kan inte helt överbrygga avståndet till världen och den tar sig vatten över huvudet i strävandet efter den absoluta texten. För att inte tala om alla försök att liksom frammana en illusion av verklighet. Realismens »stora problem«, skriver Elensky, är »svårigheten att skilja det väsentliga från det oväsentliga«. Han menar att verklighetsillusionen är beroende av igenkännbarhet och trovärdighet. Jo, men varför förutsätter det att »allt oväsentligt utesluts«? Många av oss lever ett liv grundat på oväsentligheter, och den realistiska litteraturen letar sig in i det lilla och prosaiska för att liksom stegra illusionen av verklighet.


Den absoluta musiken är ordlös, och genom att förskjuta den innehållsliga dimensionen från det musikaliska uttrycket återstår bara ljudvågornas vibrationer. Men språket kan inte göra sig fritt från associationer och innebörder – den som försöker märker snart att betydelserna bara sätts på glid, expanderar och omvandlas. All språkanvändning konstitueras av meningskoncentration: världen samlas i en språklig sats. Också språkets minsta beståndsdelar – ned till minsta tecken – är meningsbärande. Hur kan vi säga om den satsen att det och det är oväsentligt? Ordet står ju där, vill någonting, gör någonting. Frågan är alltså vad ordet vill och kan, vad som händer när vi tar del av litteratur, hur litteraturen hanterar sina egna begränsningar, hur den relaterar till tiden och samhället. Tänkare som Toril Moi – som inte nämns i den här boken – vet att lyfta språkets förmåga att säga eller göra något verkligt, dess förmåga att rikta en kärleksfull och uppmärksam blick på världen.