• VAD ÄR IDÉHISTORIA?

Sven-Eric Liedman: Idéhistoria är samhällsnytta

Vi bad två idéhistoriker att skriva om vad som kännetecknar ämnet. Så här svarar professor emeritus Sven-Eric Liedman:



Illustration: Jonas Gustavsson

Det är en trygg identitet att vara idéhistoriker. Idéhistorien är så vidsträckt att man inom den kan ägna sig åt mångahanda, från Platon hela vägen fram till Donald Trump. Egentligen heter ämnet både i Göteborg, Uppsala och Lund ”idé- och läromshistoria”. Lärdomshistorien har länge ställt till med bekymmer, åtminstone i Göteborg. Det är en översättning av latinets ”historia litteraria” som en gång för längesedan var ett akademiskt ämne som universitetets överbibliotekarie brukade undervisa i. Det är bättre att tala om vetenskapshistoria. Så översätts också ämnets namn till andra språk.


Den vetenskapshistoria som bedrivs inom vårt ämne tar hänsyn till den miljö och hela det samhälle som olika vetenskaper utvecklas i. Den hänger nära samman med idéhistorien. Någon har jämfört idé- och vetenskapshistorien med en byggnad med två flyglar. Man kan röra sig fritt mellan de båda flyglarna. Stänger man in sig i den ena flygeln blir utrymmet för snålt. Nej, man ska kunna röra sig hela vägen från Kepler och Einstein till Bibeln och Epikuros, låt vara kanske inte i sin forskning men väl i sina fria tankar – och i sin undervisning.


Min väg till idéhistorien

Det dröjde länge innan jag visste att det fanns ett ämne som hette idé- och lärdomshistoria. Ändå hade jag dåtidens främste svenske idéhistoriker, Gunnar Aspelin, till lärare. Aspelin var professor i teoretisk filosofi i Lund, och det var teoretisk filosofi som jag studerade och så småningom blev både licentiat och doktorand i.


Aspelin hade till och med författat en artikel som publicerats i tidskriften Lychnos om ”Idéhistorien som vetenskap” (1948-1949). Den hade jag läst, men jag hade inte satt artikeln i samband med något svenskt universitetsämne.

Det var inte förrän våren 1964 som jag botades från min okunskap och det med besked. Aspelin hade drabbats av en hjärtinfarkt och skulle inte hinna tillfriskna innan han skulle gå i pension till sommaren det året. Han skulle av allt att döma efterträdas av en filosof som inte var det bittersta intresserad av det som jag skrev min doktorsavhandling om, nämligen mötet mellan filosofi, medicin och biologi under tidigt 1800-tal. I mitt beråd frågade jag en klok litteraturvetare, Staffan Björck, om vad som var klokast att göra. Han rådde mig att söka mig till ämnet idé- och lärdomshistoria som fanns i Uppsala och som tagit de första stapplande stegen också i Göteborg.


I Göteborg hade Henrik Sandblad just dragit igång ämnet, och Henrik Sandblad var en öppen och tolerant man, en sådan där gammaldags Göteborgsliberal som det finns kvar några av idag.

Jag gjorde en snabb kalkyl – från Lund var det 70 mil till Uppsala och 30 till Göteborg – alltså Göteborg! Det var tur. I Göteborg hade Henrik Sandblad just dragit igång ämnet, och Henrik Sandblad var en öppen och tolerant man, en sådan där gammaldags Göteborgsliberal som det finns kvar några av idag. Han hade blivit docent i idé- och lärdomshistoria i Uppsala men var nu tidningsman i Göteborg. I slutet av 1950-talet hade han på försök börjat hålla föreläsningar vid universitetet. Det hade blivit succé, och flera började studera idé- och lärdomshistoria.


Jag skrev ett brev till Sandblad om avhandlingen som jag arbetade med. Han svarade vänligt att jag var välkommen till honom. Det var ett lyckokast. Jag pendlade upp till Göteborg under några år och disputerade för den gamla doktorsgraden i april 1966. Det var på den tiden man hade frack och svart väst och tre opponenter.


Det var ännu ett mycket litet ämne som jag kom till. På seminariet där jag la fram mina avhandlingsavsnitt fanns det en sex-sju studenter på olika nivåer. Själva ankaret där var egentligen litteraturvetare, han hette Kurt Aspelin, son till Gunnar och en epokgörande humanist i Göteborg som dog alldeles för tidigt, 1977. På det lilla seminariet var han en lysande tillgång.


När jag lagt fram min avhandling fanns det inga tjänster för mig. I Uppsala fanns det en professor och en docent, och Sandblad hade just blivit professor men utan docent. I stället fick jag erbjudandet att bli kulturredaktör på Sydsvenskan i Malmö. Jag tillbringade två och ett halvt spännande men stormiga år där. När konflikterna blivit för svåra slutade jag och drog mig fram på docentvikariat i Lund en tid. Den 1 januari 1971 fick jag en docenttjänst i Göteborg. Det är femtio år sedan. Jag hade blivit göteborgare.


Bildningsämnet

För mig är idé- och lärdomshistorien (eller låt oss hellre säga idé- och vetenskapshistorien) framför allt ett bildningsämne. Det är dess samhällsnytta. Och vad menar jag med det? Samtiden är hårt specialiserad. Kunskapsfält som medicinen och teknologin är uppdelade i en nästan ändlös rad av discipliner. Vi har påmints om det inte minst under pandemin. Virologer ifrågasätter bakteriologers möjligheter att uttala sig om covid-19, och vid deras sida står olika typer av klíniker som betonar sin omedelbara, praktiska kontakt med sjukdomen.


På liknande sätt förhåller det sig på andra vetenskapsområden och inte bara där. De flesta människor arbetar i yrken som kräver mycket bestämda kompetenser, alltifrån truckförare till gymnasielärare och från undersköterskor till revisorer.

Det finns risker med denna snäva inriktning som samtidigt är alldeles nödvändig i den sorts samhälle som vi lever i. Man kan bli blind för de större sammanhangen.

Under de senaste åren har vi blivit extra starkt påminda om detta. En rad villfarelser och fördomar som alltid funnits i små fickor i samhället har spridit sig på ett oroväckande sätt, förgrovats och skaffat sig makt. Trump i USA, Orbán i Ungern och Putin i Ryssland har alla fiskat i dessa grumliga vatten, och i Sverige har vi en pågående ”sverigedemokratisering” med en oskön blandning av nationalism, främlingshat, historiska myter, avsky för seriös journalistik och motstånd mot en vetenskap som stör de egna trossatserna. Det är en alarmerande utveckling som på sikt hotar den tradition från antiken och framåt som strävat efter förena sanningssökande med vidsyn och tolerans. Ja, solidaritet bör vi tillägga, även om solidariteten som ideal inte är äldre än 1800-talet.


Vi har en plikt att inte bara vända oss inåt, mot våra ämneskolleger i Sverige och världen, utan också utåt, mot samhället.

Att motverka denna försumpning av Sverige och världen är en uppgift för alla vettiga människor. Den politiska demokratin måste försvaras, liksom ett oberoende rättsväsen, en press och en public service som snarare strävar efter objektivitet än ängslig opartiskhet. Vetenskapen med sin enorma samlade kunskapsmassa måste spela en större roll i det motståndet. Och idéhistorien? Vår styrka är bredden – vi har genom vår utbildning fått åtminstone ett hum om vetenskapens utveckling, om de politiska idéernas slingrande vägar genom historien och om samtidens ännu svåröverskådliga mångfald. Vi har en plikt att inte bara vända oss inåt, mot våra ämneskolleger i Sverige och världen, utan också utåt, mot samhället.


Den inre kommunikationen är viktig. Det är genom den vi kan se att vi vetenskapligt sett håller måttet. Vi måste delta i internationella konferenser och publicera artiklar i välrenommerade tidskrifter där det vi skriver granskas av sakkunniga läsare. Men. Denna sida av verksamheten har betonats – och premierats – till överdrift under de senaste decennierna. Inom naturvetenskapen, teknologin och medicinen är det självklart att det väsentliga sker i korta tidskiftsartiklar. Det är i dem de närmaste kollegerna runt om i världen får idéer till sina egna forskningsprojekt. Här samlas ifrågasättanden, vederläggningar och nya rön på ett sätt som får den samlade kunskapen att växa. Handböcker och översikter är till för studenter och för en intresserad allmänhet, inte för att föra forskningen vidare.


En idéhistoriker måste också publicera artiklar för en internationell krets av kolleger. Men det räcker inte – det kan jag säga av egen mångårig erfarenhet. Jag har genom åren publicerat många artiklar på engelska och även några på tyska. En av dessa tjogtals artiklar gav upphov till många reaktioner. Det var en polemik mot en dåförtiden hyllad framställning om tyska universitet. Men annars: ytterst få livstecken från läsare. Den sorgliga sanningen är att tidskriftsartiklar normalt sett har mycket få läsare, ofta inga alls.


Inom idéhistorien liksom inom humaniora och samhällsvetenskaper över huvud är det normalt sett böckerna, alltså monografierna, biografierna och kanske artikelsamlingarna som på allvar förändrar kunskapen.

Inom idéhistorien liksom inom humaniora och samhällsvetenskaper över huvud är det normalt sett böckerna, alltså monografierna, biografierna och kanske artikelsamlingarna som på allvar förändrar kunskapen. Där kan vetande och forskningsresultat samlas som i en brännpunkt, och därifrån kan nya projektidéer hämtas. Kuhn och de Beauvoir, Foucault och Habermas har alla med sina böcker inspirerat otaliga idéhistoriker i både forskning och undervisning. Det är också på det sättet vi själva normalt sett kan nå en större läsekrets. Nog har jag själv under mer än ett halvt sekel försökt fördjupa mig i Marx, och jag har också publicerat rätt många artiklar i internationella tidskrifter i ämnet. Men reaktioner? Mycket få, främst några samtal i samband med konferenser. 2015 gav jag ut en tjock biografi om Marx. Efter tre år översattes den till engelska. Den recenserades utförligt av den anglosaxiska världens främsta specialister i tidningar som Financial Times och New York Review of Books. Nu finns boken på spanska också.


Kort sagt, man ska absolut publicera artiklar i internationella tidskrifter; redan att de blir publicerade visar att de håller god verkshöjd. Men för en idéhistoriker räcker inte det. Hon eller han måste också samla sig till något större, hur lågt detta än belönas i det poängräknande som den akademiska världen nu ägnar sig åt för att på ett avgöra vem som är bra, bättre eller bäst.


En idéhistoriker har två plikter, inåt mot ämnet, och utåt mot den omgivande världen. Det finns goda förebilder i vårt ämne. Sten Lindroth är en sådan från en lite annan tid. Karin Johannisson och Ronny Ambjörnsson tillhör närtiden, låt vara att Karin tragiskt nog är död. Till min glädje ser jag också yngre idéhistoriker gärna sprider sin kunskap. De är viktiga för att ämnet ska bevara och gärna ytterligare stärka sin position i det allmänna medvetandet. Ämnet idéhistoria är viktigt i kampen för förnuft, kritiskt omdöme, tolerans och solidaritet, kort sagt upplysning, i en tid när dessa värden hotas.


Sven-Eric Liedman (f. 1939) var professor i idé- och lärdomshistoria i Göteborg 1979–2006. Många framstående idéhistoriker har varit hans doktorander. I sin forskning har han främst sysslat med modern filosofi- och vetenskapshistoria. Han har därtill skrivit monografier om modernitetens idéhistoria, människans kunskaper och begreppen form, materia och innehåll genom tiderna. Han har också skrivit många artiklar på kultursidorna.


Jonas Gustavsson målar främst med akryl och akvarell men arbetar också med bläck och enklare skisser. Tidigare har han ställt ut egen vernissage, gjort bokillustrationer och beställningsverk såsom podcastomslag och tavlor. För tillfället är han tjänstledig från sitt jobb som elektriker och studerar nu idé och lärdomshistoria på GU. Instagram: @artbygustavsson. Mail: artbygustavsson@gmail.com