En fyrfaldig upprepning

TEXT: CLAES CALDENBY

Upprepning är ett stilgrepp, en anafor.

Upprepning är känslan av déjà vu.

Upprepning är samma samma som global statusjakt.

Upprepning är tryggheten i en stil man delar med andra.

Upprepning är ekonomi, standardisering.

Upprepning är många olika saker, bara inom arkitekturen. 

Ska vi då kalla det för upprepning? Eller är det variationer på ett tema?

DÉJÀ VU

Déjà vu är att känna igen sig, att tro sig ha varit på en plats förut, fast man bevisligen inte varit det. Eller i en tid, som om historien upprepade sig. Vilket den väl inte gör?

I boken Surdeg från 1980 skriver Sven-Eric Liedman bland mycket annat om historiens fyrfaldiga nytta. Han urskiljer fyra sätt att använda sig av historien. Först för att förstå »hur det blivit som det blivit«, vilket ger den nyare och lokala historien företräde. För det andra för att förstå de stora samhällsförändringarna, som den från feodalsamhälle till kapitalism, vilket kräver teorier. För det tredje för att inse att samhället kunde se annorlunda ut, vilket gynnar den avlägsna historien (Graeber och Wengrows bok Början på allt från 2021 är ett inspirerande exempel som visar att bofasthet inte behöver leda till hierarkiska samhällen). För det fjärde för att dra slutsatser om nuet från äldre, avslutade processer, vilket Liedman främst hittar i vetenskapshistorien.

Det är mest i den fjärde användningen som déjà vu-upplevelserna kan hämta näring, men också i den tredje. Det som en gång varit visar vad som är möjligt. Jag går omkring i en déjà vu-upplevelse av att vår tid tycks mig likna det tidiga 1970-talet när jag själv gick ut i yrkeslivet som arkitekt. En period av högt tempo och stor skala i byggandet har ersatts av ett byggstopp. Som en följd av det kommer arbetslöshet bland arkitekter och ett snabbt växande intresse för återanvändning och ombyggnad, något som också stöds av det akuta behovet av en omställning till ett mera hållbart samhälle. 2025 firas passande nog 50-årsjubileet av det europeiska byggnadsvårdsåret 1975.

Men det finns också skillnader, naturligtvis. 1970-talet såg vad som kan kallas en »arkitekturhistorisk vändning«. Arkitekturhistoria blev ett ämne som lockade många, både på konstvetenskap och på arkitekturskolorna. Antalet avhandlingar i ämnet mer än fördubblades, vilket höll i sig ända fram till 2010. Något liknande ser vi inte idag. Arkitekturhistoria är ett marginaliserat humanistiskt ämne, svårt att få de nu inom akademin nödvändiga externa anslagen för. Samtidigt vet jag från folkbildningen hur tacksamt det är för att förstå varför staden omkring oss ser ut som den gör.

Historien upprepar sig inte. Men vi kan lära av den, kanske av misstagen men också som inspiration. 1970-talet var mycket annat men också en tid av frigörelse från diktaturer och av drömmar om ett hållbarare liv. Det om något behöver vi idag.

SAMMA SAMMA

Göteborg idag har kallats »Lilla Shanghai«, för alla sina höghus. Det finns en föreställning bland förespråkarna för höghus att de är ett tecken på dynamik och ett sätt att sätta staden på kartan. Entusiasterna på hemsidan skyscraperpage.com listar 129 808 »highrises« (minst 12 våningar) över hela världen. Göteborg har 54 och ligger därmed som stad på 350:e plats. Ingen har anledning att åka till Göteborg för att titta på höghus. Det finns både högre och fler och häftigare på andra ställen.

Samma sak är det med arenor. En majoritet av Göteborgs politiker vill sent omsider bygga en »evenemangsstad« för 14 miljarder kronor (senaste noteringen) för att hänga med i konkurrensen mellan städer om att ha moderna arenor som ska locka till sig besökare till olika evenemang. För att få plats med dem vill man riva det unika Valhallabadet och ikonen Scandinavium. Konstvetaren Oskar Nordell skriver i sin avhandling Arenaboom från 2022 om det här fenomenet från det tidiga 2000-talet. Han talar om en »standardiserad individualitet« hos alla arenor som byggs. De måste föreställa unika för att positionera sig på en global marknad. Samtidigt ska de uppfylla vissa förväntningar på form och innehåll lånade från andra framgångsrika arenor.

Den holländske arkitekten Rem Koolhaas skrev i en essä 1994 om »The Generic City«. Den moderna staden blir i den globala konkurrensen alltmer generell i sin individualitet, menade han. Den har samma höghus och arenor och även samma sorts kvarter med bevarad äldre bebyggelse. Och samma croissant och cappuccino kunde man tillägga. Då tycktes Koolhaas som provokatör förtjust i att omfamna denna utslätning som ett oundvikligt tidens tecken. Senare har han ställt sig mer kritisk, bland annat mot höghusen som han beskrivit som »parfymflaskor«, samma glasbehållare, bara skruvade på lite olika sätt. Dem behöver vi inte.

Stereotyp 1: Upprepning som schablontänkande. »Göteborgs stadsplan« med maskinmässigt utstämplade kvarter i rutnät. Gjord på fastighetskontoret i några olika varianter av Lukas Memborn, en verbalt begåvad ung arkitekt. Har fått officiell status som styrande dokument och satts i händerna på okunniga politiker som vill ha en manual för snabba och enkla lösningar. Bild: Göteborgs stad/Lukas Memborn.

STIL

I sin bok Style and Solitude från 2023 skriver den norska arkitekturhistorikern Mari Hvattum om stilbegreppets historia sedan 1700-talet. Men denna idéhistoria inramas av ett grepp om stilfrågan som träffar mitt i en aktuell diskussion. 

Hon inleder med ett citat från Georg Simmel där han säger att stil är en plats där man inte längre känner sig ensam. Den »solitude« som boktiteln talar om är av två slag. Dels geniets ensamhet som den danska »stjärnarkitekten« Bjarke Ingels med kontoret BIG (Bjarke Ingels Group) talar om när han i en intervju får frågan om varför det inte går att urskilja någon särskild stil i hans arkitektur. Han avfärdar stil som en tvångströja som hindrar hans fria skapande. Dels den »korrespondensprincip« som arkitekten Heinrich Hübsch lanserade i sin skrift In welchem Style sollen wir bauen? från 1828. Den utvecklades vidare av tyska konsthistoriker till historicismens föreställning om ett samband, en korrespondens, mellan epok och stil, vilket också innebar en föreställning om historien som en serie isolerade, ensamma, epoker.

Mot detta vill Hvattum ställa vad hon kallar en mer »kosmopolitisk« syn på stil. Där ser hon stil som en delad praktik i ständig utveckling, varken slaviskt upprepande eller ensamt nyskapande. En förebild hittar hon hos den tyske konnässören och kokboksförfattaren Rumohr på 1820-talet som menade att konstnären är en skapande deltagare i en lång tradition som förhandlar med den materiella världens motstånd och möjligheter. Det synsättet finner Hvattum helt i linje med vår tids intresse för »making« och materiens »agens«. Så mycket tydligare med vad detta betyder blir hon inte.

Här går det att tänka vidare kring dagens diskussion om »klassisk stil«. Bakom den ligger en förenklad föreställning om en entydig modernism som arkitekter tvingar på vanligt folk. Och mot det ställs en lika förenklad föreställning om en förträngd klassisk stil som det gäller att återskapa. Ser man tillbaka på den första halvan av 1900-talet som på många sätt var en framgångstid för svensk arkitektur så kommer man att finna att variationen var stor. Nationalromantikens »materialrealism« hade ett intresse för »äkta material« och för att låta interiörernas rumsföljder spegla sig i fönstrens fria placering. Tjugotalsklassicismen sökte sig mot standardisering och förenkling och släta fasader, något som nästan sömlöst gick över i modernismens rationella typlösningar. 1940-talet innebar ett återvändande till det tidiga 1900-talets materialkänsla, men med bibehållande av de enkla längorna med sadeltak, det som kallades »det svenska huset« efter bondebebyggelsens förebild. De flesta arkitekter var inte särskilt intresserade av de ideologiska striderna kring stilfrågor utan kunde skifta stil precis som en författare väljer att skriva i en viss genre, utan att det ses som konstigt. »Kosmopolitiskt« skulle Hvattum kunna kallat det. Det behöver vi.

Stereotyp 2: Upprepning som produktionsanpassning och som retorik. Den unge Gunnar Werner på White arkitekter dyker upp i en modell av en del av Hammarkullen i slutet av 1960-talet. Han fick bära skulden för de förenklingar byggherren, här kommunala Bostadsbolaget, krävde. Pressfotografernas älsklingsvinkel blev arkitekten tillsammans med en modell. Foto: White arkitekter.

Var och en som rest utomlands inser poängen med standardiserade eluttag, så att man kan ladda sin mobil eller dator. Har man bytt spis eller kylskåp i ett kök förstår man också att det är bra att kök byggs med standardmått, så att delar är utbytbara.

STANDARDISERING

Var och en som rest utomlands inser poängen med standardiserade eluttag, så att man kan ladda sin mobil eller dator. Har man bytt spis eller kylskåp i ett kök förstår man också att det är bra att kök byggs med standardmått, så att delar är utbytbara. Industrialismens massproduktion behöver måttsamordning för att olika produkter ska passa ihop med varandra. Men serieproduktionens arbetsdelning är också en förutsättning för den industriella ekonomin, det visste redan Adam Smith när han inledde sin bok The Wealth of Nations 1776 med beskrivningen av alla 18 arbetsmomenten i en synålsfabrik.

Så var det i det lilla, men snart också i det stora. Så tidigt som 1908 gjordes planen för Landala egnahem med drygt 60 snarlika typhus. De ritades av Carl Westman som i ett vida spritt föredrag samma år kritiserade det sena 1800-talets stad för dess konstlade variation och talade sig varm för den gamla svenska staden där »det ena huset är det andra likt«. Men samtidigt är det värt att understryka att typhusen i Landala anpassades till en kuperad terräng och till de enskilda byggherrarnas behov. Resultatet blev en enhetlig men nyanserad miljö. 1930-talets satirtecknare visade fastighetsdirektören i Stockholm som körde fram med radsåningsmaskin över förorterna och lämnade efter sig regelbundna rader av »svenska hus«. Miljonprogrammet fortsatte upprepningen, nu styrt av elementmontagets raka kranbanor. Om terrängen gjorde motstånd mot upprepningen kunde man planspränga den, som i Östra Gårdsten, för att kunna montera elementen på en plan yta utan ojämnheter.

Problem med upprepningen är beroende av skalan och omsorgen om detaljerna. Sverigedemokraterna, och i knät på dem regeringen, lanserade 2022 Sverigehuset och en »ny egnahemsrörelse«. Undersökningar påstås visa att 70 procent av svenskarna vill bo i småhus, men bara 40 procent gör det. Någon anonym, kanske rentav arkitekt, har ritat ett typhus åt SD som ska kunna byggas överallt i Sverige utan bygglov. Upprepning ska göra det ekonomiskt, menar man. Förebilden är ett sent 1800-talshus, falurött med vita knutar, snickarglädje och brant tak. En grupp av (nästan) likadana hus visas på plan mark. Så ser inte det kuperade Sverige ut. Om man inte planspränger. Det är ett nytt miljonprogram man bereder marken för. Det behöver vi inte.

Stereotyp 3: Upprepning som tema med variationer. Landala egnahem byggdes under 1910-talet och var tänkt för skötsamma arbetare men med inflyttade i huvudsak från medelklassen. Planen gjordes av förste stadsingenjören Albert Lilienberg och typhusen ritades av Carl Westman, »det ena det andra likt«. Tittar man närmare är det fullt av små variationer i storlek, takform och detaljer. Foto: Claes Caldenby.

TILL UPPRENINGENS LOV. OCH VARIATIONENS

För säkerhets skull, som en del av retoriken, upprepar jag det: Upprepningen kan vi inte vara utan, i arkitekturen som i livet. Allt handlar om hur det görs. Den som tar arkitekturen på allvar inser att varje designbeslut har många anledningar. Om vi inte faller för politikens fantasier om quick fix finns det gott om utrymme både för upprepning och variation.