Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
Dödens klangrum
TEXT: EDITH LUNDÉN | ILLUSTRATION: LOVISA SJÖGREN
När jag flyttade hemifrån skrämdes jag av tystnaden i min lägenhet. Jag var ovan vid att ha så mycket tid att tänka och började sätta på poddar för att distrahera mig själv. Vid ett tillfälle lyssnade jag på en intervju med poeten Victoria Chang. Jag vet inte om jag befann mig vid havet eller kokvrån, men jag minns att hennes dikt fick mig att stanna upp och känna efter. Detaljerna var så specifika att de trängde sig på. Plötsligt stod jag där, utanför min podd-bubbla. Changs skildring av ett enda minne fångade såväl ömhet som distans:
How much money will you get was my
mother’s response to everything. She
used to wrap muffins in a napkin at
the buffet and put them in her purse.
I never saw the muffins again. What I
would do to see those muffins again,
the thin moist thread as she pulled the
muffin apart. A photo shows my mother
holding my hand. I was nine. I never
touched her hand again. Until the day
before she died. [1]
Minnet är stramt och omsorgsfullt utskuret, precis som diktens rektangulära form. Versraderna rymmer ett myller av känslosamma frågor. Här, i spänningen mellan kontroll och hjälplöshet, blandas kärlek med ensamhet. Det är i detta gränsland som hela Changs diktsamling, Obit (2020), utspelar sig.
Obit skildrar en dotter som sörjer förlusten av sin mamma och pappa. Majoriteten av dikterna är konstruerade likt dödsrunor, tillägnade det som försvinner tillsammans med föräldrarna: röstmeddelanden, Chang själv, empati, händer, språk, musik, hemligheter.
Varje dikt inleds med en presentation av den eller det som har dött. Här återges även dödsfallets tidpunkt: »Oxygen – died on March 12, 2012.« [2] Sedan utforskar Chang det som just denna förlust berör. Sorgen »dangles from / everything like earrings. The way grief / needs oxygen. The way every once in / a while, it catches the light and starts / smoking«. [3] Sorgen hörs och syns. Den hänger hela tiden i luften, inte som en abstraktion, utan som en del av verkligheten. En enda vindpust kan få den att byta riktning.
Dödsrunans intertextuella kopplingar placerar föräldrarna i samma rum som flera århundraden av saknade människor.
Dikterna i Obit bär kopplingar till andra dödsrunor. Litteraturvetaren Lisa Schmidt studerar raderingspoesi och beskriver palimpsesten, en handskrift där ord fysiskt har skrapats bort för att möjliggöra ny textproduktion. Palimpsesten kan belysa litteraturens intertextuella strukturer, utifrån tanken att varje text ingår i ett klangrum av annan litteratur. Författaren skriver alltid med eller mot en historia av texter. Schmidt problematiserar palimpsest-metaforen, eftersom de lager av text som bevaras av verkliga palimpsester inte interagerar på det språkliga planet. De saknar därför en intertextuell koppling. [4] Bilden av palimpsesten belyser däremot något centralt, som även Schmidt tar fasta på: tanken att varje text vävs in i ett nät av historiska yttringar. Obits diktjag befinner sig i ett klangrum där både levande och döda röster ekar. »Time isn’t a / moment. Time is enlarged, blurry. As / in, my ten-year-old wrapped my dead / mother’s bracelet for her own birthday / and said it was a gift«, skriver Chang. [5] Dödsrunans intertextuella kopplingar placerar föräldrarna i samma rum som flera århundraden av saknade människor.
I diktsamlingen Konsumentköplagen: juris lyrik (2008)fyller Ida Börjel en konventionell form med nytt innehåll, precis som Chang gör i Obit. Författarna framhäver tvetydighet med hjälp av två genrer, dödsrunan och lagtexten, som ofta markerar gränsen mellan binära motsättningar som liv och död samt rätt och fel. Börjel skildrar en kärleksrelation genom att bearbeta konsumentköplagen.På så sätt kopplar hon hemmets patriarkala maktförhållanden till samhällets ekonomiska och rättsliga strukturer:
Bevisbördefrågor
62a§ Köparen har rätt till ersättning för
sitt lidande om inte säljaren bevisar att
underlåtenheten att avlämna en felfri
vara beror på sabotage, anbragt eller
naturligt, ställt utanför hans kontroll.
Det beror lite på hur full hon var. [6]
Gräl, förälskelse, våld, förvirring, längtan. Lagen kan inte dölja komplexiteten bakom livets känslostormar. Dialoger mellan köparen och säljaren splittrar paragraferna och det formella språket avslöjar allt mer om deras personliga relation. Samtidigt kvarstår lagens auktoritet: »93§ Alla är lika inför lagen. Var och en / är precis som vem som helst. // 94a§ Köparen vill köpa sig en väg ut. // 94b§ Köparen orkar inte.« [7] Marknaden är ett slutet system. Köparen planerar att lämna relationen genom att dö, men även det kostar pengar. Hon har sparat till sin egen begravning. [8]
Chang belyser de familjerelaterade trauman som vanligtvis göms undan när vi pratar om döda släktingar i offentliga rum. Skildringen av tystnad undersöker vem dödsrunan tjänar i sin traditionella form. Alla har inte en tillrättalagd historia att föra vidare: »The obituary writer said the obituary is / the moment when someone becomes / history. What if my mother never told / me stories about the war or about her / childhood? Does that mean none of / it happened?« [9] Chang betonar att hon aldrig själv kommer att uppleva samma sjukdomsförlopp som sina föräldrar, men lyfter samtidigt fram att det finns en dold plats, ett rum med kvardröjande ljud och former, där familjen kan mötas. [10] Här uppstår en känsla av hemsökelse. Föräldrarna är lika närvarande som oåtkomliga. Skildringen visar att alla människor lämnar luckor och gåtor efter sig, hur gärna andra än vill dölja dem med ord. Mammans tystnad utgör en del av Obits verklighet, tillsammans med hennes barndom.
Chang och Börjel river ner muren mellan det individuella och det kollektiva genom att omdefiniera två tydligt inramade genrer. Denna process kan undersökas med hjälp av konstkritikern och intendenten Nicolas Bourriauds begrepp postproduktion. Termen syftar från början på bearbetningen av audiovisuellt material, men Bourriaud använder den för att undersöka konstnärligt arbete i den globala kulturens informationsflöde. Postproduktion beskriver konst som brukar befintliga objekt, former och samhällsstrukturer. Vissa verk har en explicit koppling till en text eller genre, likt Changs och Börjels dikter. Bourriaud framhåller däremot att allt konstskapande är en form av postproduktion, eftersom alla föremål präglas av andra föremål. Originalitet saknar betydelse. Konstnären uppfinner nya vägar genom kulturen och suddar ut gränsen mellan konsumtion och produktion. [11]
Tanken om återbruk är inte unik, men Bourriaud anpassar den efter moderna fenomen som internet och masskonsumtion. Nya sätt att interagera med kulturella föremål kräver nya kategoriseringar. Bourriaud utövar själv den praktik han beskriver. I rollen som intendent återger han en serie konstverk, från Marcel Duchamps readymades till konceptuell konst om lagring av data. [12] Långsamt växer en metaforisk utställning fram, där arbetet med att kombinera föremål pågår utan avbrott. Varje konstverk får en funktion. Teorin om postproduktion har tidigare tillämpats i analyser av återbruk inom litteraturen, med fokus på politik och ekonomi. [13] Enligt Bourriaud är omvärldens påverkan oundviklig. Chang och Börjel undersöker moderna relationer, konflikter och föremål. Postproduktion gör det möjligt att belysa en central aspekt av verken, nämligen skildringen av dödsrunans och lagtextens ofrånkomlighet. Författarna utmanar ett konventionellt innehåll, men de lyckas aldrig bryta sig ur dess ramar. Inte ens döden kan befria diktjagen från den moderna kulturens kretslopp.
Vad händer när all konst hanteras som återbruk? Bourriauds främsta argument är att postproduktion möjliggör övergången från en likgiltig konsumtionskultur till en aktivitetskultur, där mötet med ny konst ger individen ett ansvar. Om rollen som passiv åskådare försvinner kan ingen längre distansera sig från kulturen. Betraktaren blir automatiskt delaktig i de sociala effekterna hos saken i fråga, vare sig det rör sig om användningen av en lagbok eller beslutet om vem som ska få en dödsruna. Varje konstverk förvandlas till ett verktyg. Bourriauds vision låter utopisk, men den utgår från en enkel tanke: principen om genomtänkta val i en värld hotad av masskonsumtion. [14]
Obit använder dödsrunan för att skildra en blandning av ilska, sorg, skam, kärlek och intimitet som sällan förekommer i minnesteckningar. Dikterna utgör dödsögonblickets eko: »The way memory is the ringing / after a gunshot.« [15] Chang förnyar en genre som vanligtvis markerar ett avslut. Genom att skriva en serie dödsrunor ritar hon en karta över sin resa med sorgen och litteraturen. Möjligtvis är det ett sätt att ta ansvar.
Tomas Tranströmer – died on March 26,
2015, at the age of 83. He wrote: I am
carried in my shadow / like a violin / in
its black case. // The only thing I want
to say / glitters out of reach / like the
silver / in a pawnbroker’s. My father
couldn’t have written those words
before or after his stroke. I wonder
if his daughters disliked visiting him
as much as I dislike visiting my father. [16]
Chang anpassar varje tanke efter dödsrunans begränsningar. Bortsett från ordens egentliga betydelse innebär dikternas strama, kistformade rektanglar att läsaren möter dödens faktum i slutet på varje versrad. »I tell my children / that they can wake anything, / that they are not yet / dying. But what do I know? / I know that a mother dies«, skriver hon. [17] Varje ny tanke växer ur ett dödsögonblick. Dikterna är korta, smala och plötsliga, likt en låga som fladdrar till och sedan slocknar. Det smärtsamma med att återuppliva de döda om och om igen är att se dem dö lika många gånger som de väcks till liv.
Livet pågår och pågår på ett sätt som känns omöjligt att fånga. Sedan tar det slut.
Obit är även titeln på Vanessa Goulds dokumentär (2016) om dödsrunorna i The New York Times. Journalisterna inleder sin arbetsdag med samtal, där de ställer frågor till döda människors familjemedlemmar. [18] Detaljer och livsfragment flätas sedan ihop till något nytt. Skribenten Paul Vitello vill skildra en död mans uttryckssätt. Varje ord måste väljas med omsorg. Arbetet med att ge språket vikt, att få orden att förmedla mer än sin direkta betydelse, är i slutändan ett poetiskt projekt. Vissa dödsrunor får inte vara längre än 500 ord. [19] Kan en så kort text kapsla in ett liv? Möjligtvis är det begränsade ordantalet den mest realistiska delen av en dödsruna. Livet pågår och pågår på ett sätt som känns omöjligt att fånga. Sedan tar det slut.
Journalisterna undviker sentimentalitet när de skriver om döden. Ett tydligt språk känns ärligt, trots att orden sällan räcker till. [20] Även Chang använder raka formuleringar, men hon kombinerar dem med bildspråk. Metaforerna ramar in det konventionella språkets tillkortakommanden och fångar sorgens trotsiga former. Förväntningen att dödsrunor ska vara respektfulla, melankoliska och blygsamma gör det möjligt att överraska. Ett sätt att avväpna läsaren är att skriva om döda människors komik. [21] Chang skildrar både humor och smärta. Diktjaget utforskar sorgen istället för att röra sig bort från den:
I’ve written this obituary in my head
every day since his stroke. My father’s
brain has died before him. It was
surrounded by his beloved skull. What
if the hinges on his skull break and the
brain falls out? Do I give it back or toss
it? What if we call the waiter over and
God comes instead? Do we offer Him
a seat and a brandy or do we cover
our eyes and hope He doesn’t see us?
My mother spent years knowing she
would die. But in her last days, she
had no idea. [22]
Skribenten Margalit Fox beskriver dödsrunan som ett sätt att undersöka en människas väg från punkt A till punkt B, [23] men Changs dikter destabiliserar livets kronologi. Ett avlägset minne kan byta plats med ett minne som borde finnas nära. Döden kan börja innan livet tar slut.
Journalisterna förbereder dödsrunor om kända personer som fortfarande lever. Enbart de som anses vara färdiga med sina livsverk får en dödsruna, trots att långt ifrån alla dör som gamla människor, med avslutade karriärer bakom sig. [24] Det är svårt att skriva om ofullständiga liv, men Obit skildrar en verklighet där livet aldrig blir komplett. Diktjagets relation till föräldrarna fortsätter att förändras långt efter döden.
I en av Changs dikter dör mammans lungor, i en annan pappans frontallob. Skildringen visar att varje detalj är viktig nog att sörja. De anhöriga deltar i döendet, både genom att vårda den som ligger på sin dödsbädd och genom att sörja delar av sig själva. Titeln Obit hänvisar inte bara till obituaries, dödsrunor, utan är även ett ord som liknar orbit, engelskans omloppsbana. Chang bygger upp diktsamlingen genom att kretsa kring andra. Hon ringar in deras liv med hjälp av sin egen sorg. I flera dikter dödförklaras personen Chang av skribenten Chang. På så sätt vävs diktjaget in i det språkliga nät som bygger upp texterna och rycks, tillsammans med sina känslor och tankar, loss från verkligheten utanför Obit. Chang förvandlas till ett namn bland många andra. En del av henne stannar hos föräldrarna, inlåst i dödens klangrum.
Människor tenderar att beskriva döden på likartade sätt, oavsett vad de tror på. Vissa pratar om ett glödande helvete och en himmel utan smärta. Andra påstår att »allt bara blir mörkt«. Gemensamt för alla är att de utgår från sinnena hos en levande kropp. Jag vet inte vad jag tror på, men jag söker svar i det jag känner till. Tystnaden i min lägenhet kan beskrivas som en brist på liv, eller som det lugn vi alla strävar efter att finna oss i. När jag lyssnar noga blir tystnaden en kör av flera små ljud. Bredvid mig tickar en klocka. Bakom husen stannar en spårvagn. Tick, tick. Dörrarna öppnas.
Noter
[1] Victoria Chang, »Approval« i Obit (London: Corsair, 2020), 31.
[2] Chang, »Oxygen«, 41.
[3] Chang, »Oxygen«, 41.
[4] Lisa Schmidt, Radera. Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker (Göteborg: Glänta produktion, 2018), 61–65.
[5] Chang, »Time«, 73.
[6] Ida Börjel, »Befarat avtalsbrott 61–64 §§«i Konsumentköplagen: juris lyrik (Stockholm: OEI editör, 2008), 143.
[7] Börjel, »Cession 93–99 §§«, 193.
[8] Börjel, »Cession 93–99 §§«, 194.
[9] Chang, »My Mother’s Lungs«, 16.
[10] Chang, »Empathy«, 65,»Subject Matter«, 63.
[11] Nicolas Bourriaud, »Postproduktion«, öv. Jonas (J) Magnusson & Jesper Olsson, OEI magazine, 15–17 (2004): 162ff.
[12] Bourriaud, »Postproduktion«, 164, 173.
[13] Adam Morris, »This Object Made from Postconsumer Content: Narrative Recycling and New Novelistic Economies«, Criticism, 1–22 (2015): 2.
[14] Bourriaud, »Postproduktion«, 176.
[15] Chang, »My Mother«, 6.
[16] Chang, »Tomas Tranströmer«, 30.
[17] Chang, »Do you smell my cries?«, 26.
[18] Vanessa Gould, reg., Obit (New York: Green Fuse Films, 2016), Cineasterna, 0:00:11.
