Den här hemsidan använder cookies för att garantera att du får den bästa tänkbara upplevelsen när du besöker webbplatsen. Se vår integritetspolicy för mer information om det här. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, vänligen klicka "Jag håller med"
AvfärdaJag håller med
Hur dog Ramses II?
Text Hugo Solding | Illustration Julia Nyberg
I en intervju från 2008 återberättar den amerikanske lingvisten Noam Chomsky en av vetenskapssociologen Bruno Latours artiklar, under en diskussion kring vetenskap och postmodernism. [1] Latours artikel handlar om att kvarlevorna från den egyptiske faraon Ramses II har undersökts och testats med kol 14-metoden och att resultatet visar att han dog av tuberkulos. Men är »tuberkulos« verkligen den korrekta termen?
Latour vill i sin text nämligen korrigera påståendet. De gamla egyptierna visste inte vad tuberkulos var, sjukdomen upptäcktes och namngavs först 1882, och den kan därför inte sägas ha existerat innan dess. Diagnosen som sådan fanns inte vid Ramses II död 1213 f. Kr. och alltså dog Ramses II inte av tuberkulos.
Men Chomsky viftar bort Latours analys.Han driver med den och tar upp den som ett exempel på det postmoderna nonsens som florerar inom samhällsvetenskaper och humaniora, discipliner som saknar naturvetenskapernas stringens.
Slavoj Žižek, den slovenske marxisten och psykoanalytikern, diskuterar Chomskys förlöjligande i en intervju från i fjol. [2] Det stämmer enligt Žižek att vi inte vet vad egyptierna tänkte om faraons död – de hade såklart ingen aning om vad tuberkulos var, kanske såg de sjukdomen som en hämnd från gudarna, ett slags offer, en demon. Men för Žižek stannar Latours historicism och skräck för anakronismer vid ett för ytligt stadium i analysen. Vi vet ju faktiskt inte vad egyptierna tänkte, och det lilla vi vet, vet vi inte från något objektivt utifrånperspektiv, en plats utanför historien och kulturen, som är fritt tillgänglig för oss utan ansträngning. Tvärtom: vår bild av historien är redan bestämd och skapad av vår egen tid. Žižek lyfter upp T.S Eliots tes, hämtad från hans essä om litteraturens klassiker, om att varje genuint klassiskt verk förändrar litteraturhistorien och skapar sig sina egna föregångare. [3] Den ofta så skenbart ödmjuka historicismen innehåller ett dolt objektivt anspråk enligt Žižek – den utgår från tanken på en neutral plats varifrån vi kan se historien och konstatera att påståenden typ »Ramses II dog av tuberkulos« är anakronistiskt formulerade, och därmed fel. Hos Žižek och Eliot har vi i stället en rörligare och mer föränderlig syn på historieskrivning. Kanske kan vi med dem säga att nej, Ramses II dog inte av tuberkulos när han dog – men idag så gjorde han det.
En annan historiker som berört frågor kring historieskrivningens bräcklighet är amerikanen Hayden White, som med sin Metahistory. The historical imagination in nineteenth century Europe (1973)förde in narratologi och tropologi, alltså läran om troper, i det historiefilosofiska tänkandet. Sprungen ur en strukturalistisk och formalistisk tanketradition inspirerades White av tänkare som Roman Jakobsen och Claude Lévi-Strauss och översatte idéer från lingvistiken och antropologin till historiografins område. Hos White är historieskrivning just vad det på ytan verkar vara: narrativ prosa. Det som han kallar för det historiska fältet, en metafor för de arkiv och källmaterial historikern arbetar med, bearbetas i historieskrivningens process först till en krönika, alltså en rakt igenom kronologisk struktur. Senare genomgår krönikan i sin tur en metamorfos: den ges mening genom olika förklaringsmodeller eller narratologiska kurvor. White talar om romantisk, satirisk, komisk och tragisk historieskrivning; om mekaniska, organiska, kontextualistiska och formalistiska förklaringsmodeller; texter skrivna metaforiskt, metonymiskt, synekdokiskt eller ironiskt. Det är en uppsjö av begrepp och analysmetoder som tillsammans ska stödja huvudpoängen: Historieskrivning är lika delar konstart och vetenskap. Peter Handke sammanfattar i sin Berättelse om ett liv (1972) smidigt det här förhållandet mellan text och verklighet: »Men är inte ändå allt formulerande, också av någonting som faktiskt har hänt, mer eller mindre fiktivt? Mindre, om man nöjer sig med att bara avlägga rapport; mer, ju noggrannare man försöker formulera?« [4]
White utmålas av många som en radikal, etiskt orienterad historiker. Idéhistorikern Torbjörn Gustafsson Chorell karakteriserar White som en slags presentist, alltså någon som anser att historiska studier ska utgå från samtidens sociala problem snarare än påstått objektiva historiska kategorier. Han identifierar också ansvar som ett nyckelord för White. [5] Historikern Herman Paul håller White för att först och främst ha försökt föreställa sig en historieskrivning som inte fördömde progressiva idéer som orealistiska och ogenomförbara. [6] Han beskriver att White snarare än något annat försökte komma undan »historiens börda«, och att han med sin Metahistory försökte »fly ironins bur«. [7]
De här beskrivningarna stämmer väl in på White. Men White är också en kritiker, i ordets mest analytiska bemärkelse. Paul liknar White vid en David Hume, en nytänkare som väcker historikernas skrå ur deras dogmatiska slummer, som Hume en gång väckte Kant. [8] Whites Metahistory försöker aldrig avfärda historia som en omöjlig disciplin, tyngd av sina mer konstnärliga aspekter. Istället undersöker han, likt just Kant, gränserna för mänskligt vetande. Narratologiska kategorier är inte något slappa historiker lutar sig tillbaka på; de sätter gränserna för det mänskliga förståndets historiska förståelse. Kanske sammanfattas det bäst av Gaston Bachelard i citatet som inleder Whites bok: »Man kan bara studera vad man först har drömt om.« [9] Den mänskliga fantasin och längtan efter att berätta strukturerar historieskrivningen och markerar dess yttre gränser. Men det här betyder inte att vi behöver se våra drömmar som gudagivna, eller som möjligheter att legitimera handlingar av olika slag – enligt Žižek är psykoanalysens viktigaste läxa till oss människor nämligen att vi är ansvariga för våra drömmar.
Sällan är det som är intressant för en tid intressant också för nästa.
Hur skulle Hayden White ha förhållit sig till frågan om Ramses II och tuberkulosen? Kanske skulle han ha diskuterat vilka troper eller förklaringsmodeller som används i resonemangen om Ramses II, sett vilka narratologiska kurvor som är implicerade, funderat kring vilka ideologiska ansatser som står på spel. Eller så skulle han helt enkelt dragit fram sina presentistiska argument och hävdat att diskussionen om faraons tuberkulos endast är rättfärdigad om den är relevant utifrån våra samtida sociala problem. Huruvida Ramses II »faktiskt« dog av tuberkulos skulle i så fall kanske få stå åt sidan – sällan är det som är intressant för en tid intressant också för nästa, det som är viktigt idag viktigt också imorgon. Friedrich Engels sammanfattar i en koncis formulering den här tankefiguren: »När [framtidens] människor en gång finns, kommer de att ge tusan i vad man idag tror, att de ska göra. De kommer att utbilda sin egen praxis och sin därefter avpassade offentliga mening om varje enskild praxis – punktum.« [10]
Noter
Chomsky, Noam. »Chomsky on Science and Postmodernism«, intervju med Michael Albert. Youtube (axisaudio). Hämtad den 18 juni 2021. https://www.youtube.com/watch?v=OzrHwDOlTt8&feature=emb_title.
Žižek, Slavoj. »Slavoj Žižek Explains Himself (for Noam Chomsky and Michael Albert)«, intervju med Douglas Lain. Podomatic. Hämtad den 15 december 2021. https://www.podomatic.com/podcasts/dietsoap/episodes/2021-02-07T20_21_49-08_00.
Eliot, T.S.»Vad är en klassiker?« i Om Poesi. Essayer. Översatt av Per Erik Wahlund, 69–97. Stockholm: Bonnier, 1958.
Handke, Peter. Berättelse om ett liv. Översatt av Eva Liljegren.Stockholm: Bonnier Pocket, 2020 [1972], 20.
Paul, Hayden White (Cambridge/Malden: Polity Press, 2011), 65.
Paul, Hayden White (Cambridge/Malden: Polity Press, 2011), 1.
Bachelard, Gaston, The psychoanalysis of fire, citerad i: White, Hayden. Metahistory. The historical imagination in nineteenth-century Europe. London/Baltimore: John Hopkins University Press, 1973.
Engels, Friedrich. Familjens, privategendomens och statens ursprung. Översatt av Bertil Wagner. Göteborg: Arbetarkulturs förlag, 1973 [1884], fjärde upplagan, 105.