Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
IDÉ FRÅGAR
TEXT | GABRIELLA WEDBERG
Maja Bondestam (MD) Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet som studerar kroppens historia i vid mening. Har bland annat skrivit Människans metamorfos: Ålder och den mognande kroppens politik, 1580–1850.
Per Anton Runesson (PAR) Postdoktor vid Stockholms universitet. Disputerade på avhandlingen Blod, kött och tårar. Kroppslig erfarenhet i Sverige ca 1600–1750.
Anneli Drakman (AD) Universitetslektor och forskare i idéhistoria vid Stockholms universitet. Disputerade på avhandlingen När kroppen slöt sig och blev fast. Varför åderlåtning, miasmateori och klimatmedicin övergavs vid 1800-talets mitt.
Utifrån ditt perspektiv – vad har varit intressant med att rikta fokus mot den mänskliga kroppen?
AD: Det är spännande att undersöka kroppen historiskt för jag tycker att kroppslig erfarenhet både förfrämligar och för oss närmre människor i det förflutna. Det vill säga – när jag själv födde barn fann jag mycket tröst och lugn i att veta att så väldigt många kvinnor fött barn före mig; det fanns en gemensam erfarenhet som jag delade med en stor del människor. Jag var inte ensam. Och historiska personer, som ibland kunde kännas avlägsna och lite abstrakta, blev mycket mer verkliga för mig när jag kunde känna igen deras egna kroppsliga erfarenheter och jämföra med mina egna. Att vara kroppslig är liksom en gemensam mänsklig erfarenhet – jag tänker mig att alla människor i alla tider har erfarenhet av att ha ont och att vara sjuk, att försöka åtgärda de tillstånden, och att tillfriskna. Att ha ont i magen är en gemensam erfarenhet för oss alla – och det är lättare att förstå och bry sig om någon som man delar erfarenheter med.
MD: Studier i kroppens historia har bättre än många andra, kanske mer väntade, arenor hjälpt mig att förstå frågor om makt. Hur har distinktioner och hierarkier rörande ålder, kön, sexualitet, funktionalitet, klass och ras uttryckts på kropparnas nivå – i vätskor, cykler, hårighet och benstomme? Och vad säger det oss om maktförhållanden i tidigmodern och modern tid? Den frågan har tvingat mig att försöka bena ut vad begrepp som identitet, normalisering, medikalisering, modernisering och individualisering betyder och den kommer att hålla mig sysselsatt under hela min karriär!
PAR: Kroppen (eller kroppar – boskap är också intressanta) är ett väldigt fruktbart studieobjekt, eftersom man kan närma sig så mycket av människans tillvaro och kultur genom den. Tänk bara på allt man gör med kroppen: arbetar och förrättar så kallade naturbehov; upplever sjukdomar och skador; och, om man exempelvis lever i en religiöst präglad kultur: upplever eventuell kontakt med transcendenta väsen.
Vilken är den största skillnaden mellan hur vi ser på våra kroppar idag jämfört med den tidsperiod du studerat?
AD: Jag undersökte hur läkare på 1800-talet förstod och åtgärdade sjukdom. Deras favoritmetod, fram tills seklets mitt, var åderlåtning: att avlägsna blod via blodiglar eller genom att göra ett snitt, oftast i armen. Den behandlingsmetoden känns ju väldigt främmande idag för nästan alla, och många personer idag använder åderlåtning som exempel för att demonstrera att människor förr i tiden var okunniga och oinformerade: sämre än vad vi är. Men jag försökte förstå hur det kunde vara rationellt att åderlåta, och jag kom fram till att det var det eftersom de förstod kroppen på ett helt annat sätt än vi gör idag. Vi ser kroppen som något separat från världen omkring den, vilken behöver bevara sin energi, men före mitten av 1800-talet såg folk kroppen som något vilket ständigt stod i samspel med sin omgivning. Därför var de jätteintresserade av flöden; in i kroppen (inandad luft, luftfuktighet), ut ur kroppen (snor, urin, bajs) samt inuti kroppen (hur snabbt blodet rörde sig). Åderlåtning var för dem nästan jämt ett sätt att åtgärda stopp, blockerade flöden, vilket ledde till alltför trögflytande blod. De såg feber som en slags översvämning i kroppen (kroppen var alltför överhettad/upphetsad), och åderlåtning fungerar väl för att minska massor av problem (åderlåtning sänker feber, minskar delirium, lindrar oro, dämpar smärta, och är ofta lugnande). Så i deras system fungerade åderlåtning utmärkt. Vi har svårt att förstå dem inte för att deras system var korkat, utan för att vi har andra föreställningar om hur kroppen fungerar, där åderlåtning innebär blodförlust, och förlust är alltid skadligt. För oss, men inte för dem. Men bara för att jag strävat efter att förstå åderlåtning som rationellt betyder det inte att jag själv använder åderlåtning för att bota min egen eller mina barns sjukdomar: det finns ingen som helst anledning att å mina vägnar göra en orosanmälan till socialtjänsten.
MB: Att kroppar bär på mening var länge en rimlig förväntan. 1600- och 1700-talens naturalhistoriker och läkare såg naturen som en uttänkt, god och ändamålsenlig källa för moraliska principer. De beskrev artiga och ibland oartiga kroppar som speglade omfattande kosmiska cykler i form av årstidernas och dygnets skiftningar och därtill meddelade betraktaren något visst. Kroppsliga utsöndringar, skägg, menstruation eller medfödda avvikelser lästes som tecken i en natur som var full av dygder och informativa exempel. Sexuella begär lästes exempelvis som tecken på människornas plikt att förmera släktet och uppfylla jorden.
En liknande pendling mellan kroppar och innebörder ser vi visserligen än idag då tatueringar, frisyrer och specifika trimningar av muskelmassan kan signalera någons klass eller politiska hållning. Men samtidigt tycks våra lekamliga jag så sakteliga ha frigjorts från Guds och naturens försyn, från omfattande cykler, ändamål och budskap. Den moderna naturen uppfattas i allmänhet som likgiltig, planlös och styrd av fysisk nödvändighet och även om vi ibland säger att »det här är kroppens sätt att tala om det ena eller andra för oss« så är dagens kroppar inga källor för moraliska omdömen, principer och ideal. Att män, till skillnad från barn och kvinnor, har skägg är för oss inte ett tecken på mäns generella överhöghet, vilket det kunde vara under tidigt 1700-tal. Däremot kan ett visst skägg antyda att vi står inför en kropp i moderniteten – en person som är inriktad på sin egen fullkomning, som är sitt eget mål och styr sitt eget öde via avvägningar, medvetenhet och självdisciplin.
PAR: Här är det enklast att återkoppla till mitt tidigare svar, om exempelvis sjukdomstillstånd och religiösa erfarenheter. I min avhandling studerade jag bland annat ett hundratal rättsliga utredningar av magi, i vilka människor i vissa fall kunde komma att redogöra för sina erfarenheter av att vara sjuka. De kunde då beskriva sjukdomar som ett slags levande väsen som tagit sig in i deras kroppar och underkastat sig dem. Det var ett annat sätt att se på den sjuka kroppen. I andra fall kunde de beskriva hur de till följd av försvagning hade blivit mottagliga för påverkan av Djävulen eller någon av hans medhjälpare, men också, omvänt, hur de kunde förnimma påverkan av någon av Guds änglar. Det vittnar förstås också om skillnader, vilka ger fascinerande inblickar i hur dåtidens människor orienterade sig i sin tillvaro.
