Drömmen om den goda staden

TEXT: LISA HANSSON | ILLUSTRATION: JESSICA TENNGREN

Världens städer är många och utformade på vitt skilda sätt. Från den medeltida organiskt framvuxna småstaden Vézelay i Frankrike, till den minutiöst planerade storstaden New Yorks Manhattan. Vitruvius skrev redan för 2000 år sedan om staden och dess funktioner, och sedan dess har många olika tankar kring hur man bäst strukturerar och utformar en stad förekommit. I IDÉ 6 publicerades två texter om arkitektur och stadsplanering. I denna essä bygger jag vidare på samma tema, men med fokus på 1900-talets modernistiska stadsplanering och relationen mellan teori och det fysiskt byggda.

IDÉHISTORISK BAKGRUND TILL STADSPLANERING 

Det tidiga 1900-talet är en omvälvande period både i Europa och USA. Industrialiseringen har tagit ordentlig fart och det råder en stark framtidstro. Flygmaskinen, bilen och radion är nya uppfinningar som ska föra människans utveckling framåt. Med hjälp av maskinen ska människan bli modern. I de industrialiserade storstäderna är trängsel och föroreningar stora problem. Stadsborna, särskilt arbetare, lever under dåliga sociala och hygieniska förhållanden. Man börjar nu leta efter lösningar på dessa problem. Hur ska den moderna staden planeras? Ebenezer Howards trädgårdsstad är ett av de tidigaste exemplen på hur man försöker lösa problemet med staden. Han menar att man måste hitta ett mellanting mellan staden och landet, och resultatet blir trädgårdsstaden [1]. De modernistiska stadsplaneringsidealen, om än inspirerade av Howard [2], kommer dock något senare. Två viktiga stadsplaner som inte direkt antog fysisk form, men som likväl fick ett otroligt genomslag, är Le Corbusier's A contemporary city och Frank Lloyd Wrights Broadacre city. Det är två radikala stadsplaneideal formulerade på 1920- och 30-talen. Två teoretiskt utformade förslag på hur staden kan bli så effektiv och rättvis som möjligt. Idag kan tankarna som framförs i A Contemporary City och Broadacre City kännas främmande, men faktum är att vi kan se spår av dessa idéer överallt i världen, inte minst här i Sverige.

Skiss av Frank Lloyd Wright. Bildkälla: Wikipedia Commons

BROADACRE CITY

Den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright är kanske mest känd för att ha ritat byggnader som Fallingwater eller Guggenheimmuseet i New York, men han har även gjort sig ett namn inom stadsplanering. År 1935, nästan 70 år gammal, presenterar han sin modell över Broadacre City. Broadacre City är ingen stad så som vi tänker den. I Wrights vision om framtidens USA har städer mer eller mindre eliminerats och människorna har blivit jämnt spridda över landet. Hans vision innebär en slags utglesning, där befolkningstätheten sjunker. Alla familjer ska istället jämlikt tilldelas minst en »acre« land (0,4 ha), beroende på hur stor familjen är. Staten har reducerats till att enbart innefatta »county architects«, vilkas främsta uppgift är att distribuera marken [3]. Styret sker regionalt, och samhällena är små, med små jordbruk, små hem, små skolor, små industrier och små universitet. 

Decentralisering och förenkling är två nyckelord. Bilen och telefonen är två nyckelfunktioner. Tack vare dem behöver människor inte längre bo så tätt inpå varandra, de kan hålla kontakt ändå. Att bygga dessa Broadacres kommer automatiskt leda till att arbetslösheten försvinner för alltid, och ekonomiskt oberoende skulle då inte vara långt borta, menar Wright. [4] Broadacre påminner till viss del om ett kollektivistiskt samhälle, men det är tvärtom individualismen som Wright värderar högst. Varenda invånare ska ha varsin lott med mark och varsin bil. Motorvägarna ska vara många och breda, helst tolv filer. Broadacre City föds ur en tanke om att varje människa har rätt till den jord hon föddes på, rätt till privat ägande och privatliv, rätt till sol och luft [5].

Modell av Le Corbusier. Bildkälla: Wikipedia Commons

THE CONTEMPORARY CITY 

»Den befintliga trängseln i centrum måste undanröjas« [6]. Så inleder Le Corbusier texten A Contemporary City från 1929, där han presenterar sitt förslag på inte en framtida, utan en samtida stad. Le Corbusier var en pionjär inom modernistisk arkitektur och en av de mest inflytelserika arkitekterna under 1900-talet. Han var starkt influerad av ny teknik, och menade att ett hus var en maskin att bo i (machine à habiter). Även hans idéer om staden fått stort genomslag världen över. I texten från 1929 förklarar han att han ämnar att konstruera en teoretiskt vattentät formula för att komma fram till den moderna stadsplaneringens fundamentala principer. Dessa fundamentala principer ska sedan fungera som ett skelett för vilket stadsplaneringssystem som helst. Le Corbusier vill, till skillnad från Wright, att densiteten i stadens centrum ska vara hög, då distansen mellan olika funktioner då blir kortare. Samtidigt ska de öppna ytorna – eller »lungorna«, som han kallar det – öka [7]. Även hos Le Corbusier har den nya tekniken, särskilt bilen och de snabba motorvägarna, en central roll. Det är i grunden en strikt geometriskt utformad stad. Till skillnad från Wrights decentralistiska förslag med låga utspridda hus har vi här höga skyskrapor omgivna av en park. Le Corbusier målar utförligt upp en bild av sin idealstad:

Vi tänker oss att vi kommer in i staden via den stora parken. Vår snabba bil följer den upphöjda motorvägen mellan de majestätiska skyskraporna: när vi kommer närmare, ser vi återigen de tjugofyra skyskraporna avteckna sig mot himlen; till höger och vänster om oss, i utkanten av varje enskilt område, finns byggnader för förvaltning och administration; och runt omkring ligger museerna och universitetsbyggnaderna. (...) Hela staden är en park. [8]

Broadacre City och A Contemporary City kan verka som rent utopistiska drömstäder, men tittar vi oss omkring ser vi snabbt vilket inflytande dessa teorier haft på det verkliga byggandet. Le Gates och Stout skriver att varken Frank Lloyd Wright eller Le Corbusier fick några faktiska stadsplaneringsuppdrag. Den verkliga inverkan kommer inte från städerna de byggde själva, utan från städer byggda av andra som i sin tur införlivade de förespråkade planeringsprinciperna [9]. Överallt har dessa visioner inkorporerats i planeringen, trots att de egentligen inte var mer än två teoretiskt baserade idéer. Dagens amerikanska förorter har många likheter med den decentraliserade Broadacre City, något som idag brukar omnämnas som »urban sprawl«. Le Gates och Stout skriver: »Many at the time thought the idea was totally outlandish, but Broadacre (...) proved to be prophetic as sprawling suburban regions transformed the American landscape during the last half of the twentieth century.« [10]. Le Corbusiers »hus i park« finns det också otaliga exempel på, inte minst här i Sverige. 

Tre stadsplanesystem ur acceptera. Bildkälla: Wikipedia commons

ACCEPTERA OCH SVENSKT PERSPEKTIV 

Vurmen för den modernistiska stadsplanevisionen blir i Sverige som tydligast i det funktionalistiska manifestet acceptera. Acceptera författades år 1931 av bland andra Gunnar Asplund och Sven Markelius. Det är året efter Stockholmsutställningen 1930; en stor utställning anordnad av Svenska slöjdföreningen som brukar räknas som funktionalismens intåg i Sverige. Författarnas inspiration är främst Le Corbusiers tankar om hus i park. För dem är den moderna arkitekturen ett sätt att förbättra livskvaliteten i staden, att höja bostadsstandarden för den stora massan. En central tanke när det kommer till stadsutvecklingen är att bostadskvarteren ska gå från att vara slutna till att vara öppna. Detta för att få in mer sol, ljus, luft och grönska. Alla boende, även de i lägenheterna längst ner, ska ha tillgång till direkt solljus. Det är en vision om en ljusare framtid, bokstavligt talat. 

Det är rentav själva definitionen av en vision: en idé om en framtid som ännu inte existerar, ett framtida idealtillstånd. Det är sedan upp till oss huruvida vi låter dessa visioner styra det konkreta byggandet. 

I efterhand går det att dra många paralleller mellan idéerna i acceptera och det idag så kritiserade miljonprogrammet. De förorter som omger de svenska storstäderna idag är i stor utsträckning byggda efter denna öppna princip vi kan se i bilden ovan. Stora huskomplex med stora öppna grönytor emellan. Det är en typ av stadsplanering som vi föraktar idag, men det är viktigt att komma ihåg i vilken tid dessa stadsvisioner formuleras. acceptera skrivs i en tid då nästan inga av de ideal de förespråkar ännu har hunnit införlivas i den faktiskt byggda arkitekturen. 1931 har den modernistiska eran knappt tagit fart i Sverige ännu. I 1980 års nyutgåva av acceptera finns ett efterord av Anders Åman, där han intervjuar Wolter Gahn, en av författarna bakom manifestet. Gahn säger att: 

acceptera var ganska snabbt gjord, och vid en tid då diskussionen bara var i sin början, och nästan ingenting var byggt. Där kunde inte stå – t.ex. i bostadsfrågan – det som det sedan skulle ta åratal för arkitekter och politiker att komma fram till. Inte heller är det rimligt att ställa författarna till svars för det som sedan hände. I en tid där det nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta. [11]

Författarna till acceptera, såväl som Wright och Le Corbusier, målar upp en bild av en bättre framtid, en bättre stad. Men dessa visioner formuleras i en tid då väldigt lite faktiskt är byggt, då det ännu inte går att utvärdera hur dessa utopiska städer skulle fungera i praktiken. Anders Åman skriver fortsatt: »Som andra berömda böcker har acceptera med tiden drabbats av sin egen berömmelse, getts en betydelse som den ursprungligen inte hade, och sedan kritiserats för att den inte svarat mot den tilldelade betydelsen.« [12]. Detta gäller de flesta stadsplaneideal. Det är rentav själva definitionen av en vision: en idé om en framtid som ännu inte existerar, ett framtida idealtillstånd [13]. Det är sedan upp till oss huruvida vi låter dessa visioner styra det konkreta byggandet. 

JANE JACOBS OCH KRITIKEN

En tidig kritiker av den modernistiska stadsplaneringen är den amerikansk-kanadensiska författaren Jane Jacobs. Hon skrev boken Den amerikanska storstadens liv och förfall år 1961, i en tid då det modernistiska byggandet och stadsplaneringen var i full gång i USA. Hon argumenterar för att dessa visioner kan verka positiva i teorin, men om man tittar på hur städer fungerar, så märker man snabbt att verkligheten ser annorlunda ut än teorin. Hon menar att det stadsplanerarna har byggt är »fattigbostäder som har blivit värre centrum för brottslighet, vandalism och allmän social hopplöshet än slumkvarteren som det var meningen att de skulle ersätta.« [14]. Visionerna om den moderna staden är fullständigt främmande för hur städer faktiskt fungerar. »Utan respekt och utan att man har studerat dem har storstäderna offrats på stadsplaneringens altare« [15] fortsätter hon. Detta är kusligt likt den kritik som sedan ska komma att riktas mot de svenska miljonprogrammen. I en tid då ingen annan ser vilka följder den pågående stadsplaneringen har på städerna, går Jane Jacobs ut och säger att vi måste göra precis tvärtom. Genom studier, observationer och samtal med otaliga stadsbor lyckas hon sätta fingret på något som ingen annan i hennes samtid verkar förstå. Hon menar istället att en god stad är en levande stad. En stad med mångfald, där människor rör sig ute på gatorna och kan mötas. Detta kan man uppnå genom att ha en blandad bebyggelse i olika åldrar och skick, små kvarter, blandade verksamheter och funktioner, och framförallt en hög koncentration av människor. Man ska inte separera, effektivisera och röja upp, utan låta staden vara lite stökig. 

Jacobs kritik var till en början den enda av sitt slag, men hon fick medhåll från fler och fler. Nu i efterhand är det många som inser att det modernistiska projektet inte var helt lyckat, och idag ses Jane Jacobs som banbrytande inom stadsplanering. 

Den modernistiska stadsplaneringen var inte ett projekt av ondo, ändå blev resultatet så illa. Istället för att enbart klanka ner på de beslut som togs så bör vi studera dem och lära oss av dem.

SAMTIDENS PLANERING 

En tanke som modernisterna hade var att de på sätt och vis hade kommit fram till historiens slutdestination. Att arkitekturen i och med funktionalismen hade befriat sig från en tusenårig estetisk vidskepelse, befriat sig från det vi kallar stil. Men även funktionalismen betecknas idag blott som en stil i en rad av andra stilar. Ett formspråk precis som vilket annat. Ingen tid har haft svar på alla frågor, och det har inte heller samtiden. Inom stadsplanering pratar man idag bland annat om 15-minutersstaden, ett stadsplaneringskoncept som ämnar att göra alla viktiga samhällsfunktioner tillgängliga inom 15 minuters gångavstånd från bostaden. Konceptet inspireras av den klassiska staden, så som den såg ut före bilismen och dess påverkan på stadsplaneringen [16]. Även Arkitektupproret – vars slogan lyder »det finns alternativ till fyrkantiga lådor« – har idag fått starkt fäste i Sverige. Göteborgs politiker har följt med den vågen, och efterfrågar en »klassisk« arkitektur och en traditionell kvartersstad [17] – tankar som redan börjat påverka dagens byggande. Något annat som det senaste året fått stor uppmärksamhet i Göteborg är beslutet att riva Valhallabadet, till förmån för en ny multiarena [18]. Ett beslut som många kommunpolitiker står bakom, men som mötts av alltmer motstånd från stadens invånare. 

Idag baseras ofta våra beslut på forskning och kvalificerade undersökningar, mer än vad det gjorde på Frank Lloyd Wrights, Le Corbusiers och accepteras tid, men det handlar fortfarande om koncept som till stor del styr våra handlingar. Det är lätt att förarga sig över de val som forna politiker och arkitekter gjort, men genom att studera historien förstår vi att de ofta grundade sig i en god tanke, att det var deras sätt att försöka lösa ett svårt problem. Den modernistiska stadsplaneringen var inte ett projekt av ondo, ändå blev resultatet så illa. Istället för att enbart klanka ner på de beslut som togs så bör vi studera dem och lära oss av dem. Hur kunde en i grunden välvillig tanke gå så fel? Och hur gör vi för att undvika att upprepa samma misstag? 

Vi människor formulerar konstant nya visioner, drömmar om framtiden och hur den ska vara. Och det kommer vi fortsätta göra, det är en av de saker som gör oss mänskliga. Men, om det är något vi kan lära oss av att blicka bakåt så är det att visionerna och idéerna ibland kan vara så bländande att det är svårt att se dess baksidor. Eller, att vi till och med väljer att bortse från dem. När det kommer till arkitektur och stadsplanering kan detta få enorma konsekvenser. Idéerna vi har om den goda staden och den goda arkitekturen idag kommer ta sig uttryck i det fysiskt byggda. Resultatet kommer inte bara vi, utan många framtida generationer, få leva med. Precis som att vi idag får leva med de beslut som togs under 1900-talet. Dagens idéer är morgondagens verklighet, och detta är viktigt att vara medveten om. Staden är en avancerad organism, och det finns aldrig ett enda svar eller en enda snyggt paketerad lösning på problemen. Ingen vattentät formula eller fundamental princip, vare sig när det kommer till funktion eller estetik. Hur undviker vi då att upprepa historiens misstag? Jo, genom att inte låta de som skriker högst bestämma allt, utan föra nyanserade samtal, involvera och debattera. Framförallt måste vi, likt Jane Jacobs, våga vara kritiska mot vår samtid och ifrågasätta de rådande idealen. 

Noter:

[1] Ebenezer Howard, »Garden Cities of To-morrow« i LeGates, Richard T. & Stout, Frederic (red.) The city reader (London, 2015), s. 374. 

[2] LeGates, Richard T. & Stout, Frederic (red.) The city reader (London, 2015), s. 371. 1 [3] Frank Lloyd Wright (1935) i LeGates, Richard T. & Stout, Frederic (red.) The city reader (London, 2015) s. 389-393. 

[4] Wright, The city reader, s. 389-393. 

[5] Wright, The city reader, s. 389-393. 

[6] Le Corbusier (1929) i LeGates, Richard T. & Stout, Frederic (red.) The city reader (London, 2015), s. 380. Min översättning. Originalcitat: »The existing congestion in the center must be eliminated« 

[7] Le Corbusier, The city reader, s. 380-387. 

[8] Le Corbusier, The city reader, s. 386. 

[9] LeGates, Richard T. & Stout, Frederic (red.), The city reader, Sixth edition, (London, 2015) s. 379. 

[10] LeGates & Stout, The city reader, s. 388. 

[11] Wolter Gahn i Asplund, Gunnar (red.), Acceptera (Stockholm 1980), s. 205 [12] Anders Åman i Asplund, Gunnar (red.), Acceptera (Stockholm 1980), s. 205 [13] Svensk Ordbok, »vision«, https://svenska.se/so/?sok=vision&pz=4 (hämtad 2025-01-08) 

[14] Jane Jacobs, Den amerikanska storstadens liv och förfall, (Göteborg 2005), s. 26. [15] Jacobs, Den amerikanska storstadens liv och förfall, s. 48. 

[16] Göteborgs Universitet, »Lokalt och hållbart liv i 15-minutersstaden«, (2023). [17] SVT Nyheter, »Göteborgs satsning på traditionell arkitektur – så här kommer det se ut«, (2023). 

[18] SVT Nyheter, »Skarpa orden från Göteborg kulturförvaltning: Oacceptabel förlust att riva Valhallabadet«, (2024).