OM UPPREPNINGENS OMFÅNG

TEXT NORA WURTZEL ILLUSTRATION MIRA LARSSON

Vad händer om tiden går sönder? Om du vaknar en morgon och inser att du är fast i en och samma dag? Det är några av de frågor som den danska författaren Solvej Balle undersöker i sin septologi Om uträkning av omfång.[1] I skrivande stund har fem av sju delar utkommit, och de tre första tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2022. I romansviten får läsaren följa Tara Selter, som är fast i den artonde november. Hon vaknar varje morgon upp till samma tidningar, samma väder, samma beteende hos sina medmänniskor. Hon är fast; de hon talar med en dag minns inte efter en natts sömn vad som hänt, deras liv har återställts och det senaste dygnet utraderats, men Tara minns. Upprepning i litteraturen kan ta form på många sätt. Vi hittar fenomenet bland annat i de retoriska figurerna, som anaforen eller epiforen, men upprepning som ingrediens i litteratur kan också lätt uppfattas som tråkigt eller svårtillgängligt. För att vara helt ärlig: det händer inte så mycket. Ändå finns det i greppet med den trasiga tiden en nerv, ett driv, en längtan i mig att få veta hur det ska gå. Detta trots att Tara är märkligt lugn, nästan kylig, i relation till att tiden – faktiskt – har gått helt åt helvete.

I: ENSAMHET

TARA MINNS alla dagar som radas upp, medan hennes make Thomas medvetande återställs. Hon kan inviga honom i den artonde novembers problem, men under natten utraderas allt hon berättat. Det är en smärtsam alienering och resulterar snabbt i total ensamhet och sorg. Deras äktenskap har tidigare varit ett liv i symbios, de lever tillsammans i ett hus i Clairon-sous-Bois, och de delar yrke; de driver tillsammans T. & T. Selter, ett företag som handlar med antikvariska böcker. De älskar varandra och är bra på att leva ihop – men nu, när läsaren möter Tara, har tiden kommit dem emellan. För tiden har gått sönder. När Tara upptäcker det är hon ute på en arbetsresa. Under en hotellfrukost ser hon hur en gäst tappar en macka som faller mot marken. När det sker för andra dagen i rad förstår hon att något är fel, och återvänder snart hem till Thomas. När hon kommer hem står de där i hallen med en enstaka dag emellan sig. En enstaka dag är ett glapp som kan överbryggas, hon kan återberätta, de kan mötas. De kan dela kvällen och somna tillsammans, men under natten försvinner den gångna dagen ur Thomas medvetande medan dagarna i Taras minne läggs på hög. På morgonen vaknar hon i en stunds vakuum innan verkligheten kommer ifatt:

Nästa morgon vaknade jag före Thomas, och först verkade allt normalt. Jag kände sängkläderna mot huden, Thomas vid sidan om mig. Jag uppfattade en kylighet i luften, det svaga ljuset från fönstret. Det varade en liten stund. Kanske några minuter, kanske bara sekunder, då jag hade känslan av att befinna mig i en alldeles vanlig morgon, en välbekant känsla av vardag.[2]

Den som någon gång vaknat upp morgonen efter en katastrof, stor eller liten, i form av olycka, dödsfall eller uppbrott, kan känna igen sig i de underbara sekunderna innan minnet kommer i kapp.Sakta slås tiden ner som en kil emellan dem, dag för dag, tills Tara inte längre orkar förklara sig. Hon ser hur alla runt henne går samma vägar, fastnar i samma regnskurar och anländer hem – dyngsura av regnet – vid exakt samma tidpunkt som dagen innan, på precis samma sätt som de gjort och kommer fortsätta göra under alla de repetitioner av den artonde november som passerar. De få sekunderna av normalitet om morgonen väger till slut inte upp för smärtan i att se hur de passerade dagarna blir till en mur mellan dem, och en natt när Thomas somnat städar Tara undan alla spår av att hon återvänt från resan och flyttar in i gästrummet. Där lever hon en tid gömd, för hon känner vid det här laget till Thomas schema och vet att hans artonde november inte innehåller ett besök i gästrummet. Hon vet hur hans artonde november ser ut, vilka platser han besöker, vilka vägar han går – och framför allt: att han fortfarande tror att hon är borta på sin arbetsresa eftersom det är den artonde november.

Upprepningen väcker på så sätt frågor om sorg, men också om ensamhet. För är inte rädslan för att vara ensam i mångt och mycket en rädsla för monotoni och upprepning? Utan andra människor i din närhet försvinner det spontana, möjligheten till det oväntade. Ett ensamt liv är ett liv på rutin. Utan någon att dela sorgen med, utan någon att bråka, diskutera och samexistera med, blir livet bara en stäcka av monotona dagar. Det är efter flytten till gästrummet som Tara börjar skriva om sina dagar. Berättelsen läsaren tar del av är hennes anteckningar, en dagbok fylld av artonde novembrar. Medan hon gör det tampas hon med längtan att gå tillbaka in i huset, och återigen kliva in i den gemensamma tiden med Thomas: »Men jag vet att om jag går in dit växer avståndet ännu mer, och jag går inte in dit. Jag går inte in och slänger 151 dagar i en hög på golvet mellan oss.«[3] Glappet blir större och till slut kommer tiden emellan dem: »Thomas var fångad i evigheten och jag var sakta men säkert på väg mot min grav.«[4]

En fråga som återkommer är: vem är det egentligen som sitter fast? På ett sätt är det Thomas och alla de andra. Solvej Balle vrider och vänder på begreppet »fast«; ibland är det, som i citatet ovan, Thomas och de andra som är fångade i evigheten. Tara sitter fast på ett annat sätt, inte i evigheten utan i den artonde november. Att vara fast i en upprepning kommer dock med vissa fördelar. Tara blir visserligen genom tidens sammanbrott fruktansvärt ensam, men hon har också en dyrbar tillgång i överflöd: tid. Genom att vara fast i den artonde november slipper hon arbeta och alla krav på produktivitet elimineras. Pengar hon tar ut eller spenderar har nästa morgon återvänt till bankkontot. All tid i världen att läsa, älska och samtala – en tillvaro som liknar en utopi – med det lilla undantaget att hennes älskare och samtalspartner under natten glömmer. Så småningom lämnar hon Thomas bakom sig och ger sig ut i en kringflackande tågtillvaro i Europa. Sprickan i tiden möjliggör därmed en bildningsresa, i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

II: KLIMAT

TARA FRIGÖRS genom tidens sammanbrott från all stress rörande produktivitet och pengar, men i relation till de materiella förutsättningarna uppstår ett annat problem. Redan i romansvitens första del upptäcker hon att den mat som hon själv konsumerar, kex hon köpt eller purjolökar hon skördat, inte återvänder till sin ursprungliga plats. Hon börjar referera till sig själv som ett monster, som sakta äter upp världen omkring sig. Tara kommer snart underfund med att detsamma inte gäller Thomas, för det han äter har efter natten återvänt till butikshyllan eller trädgården. Just frågan om vilka ting som stannar och vilka som återställs, är något som Tara ägnar tankekraft åt. Logiken är inte alltid helt tydlig varken för läsaren eller för Tara själv, men det rör sig ändå om någon slags logik: om hon sover med böcker i sängen kan hon få dem att stanna kvar hos henne, medan en bok lagd på skrivbordet kan återvända till biblioteket under nattens gång. Tara beskriver det som att Thomas är ett spöke, medan hon är »ett monster, ett odjur, ett skadedjur«.[5] Hennes lösning blir att sprida ut sin konsumtion för att den inte ska märkas, och samtidigt försöka välja fallfrukt och varor med kort datum, saker som ingen annan kan tänkas behöva. Eftersom tiden stannat uppstår här en än besvärligare situation, Tara kan inte odla jorden och bli självförsörjande. Hon har en enda dag, dessutom en novemberdag i norra Frankrike med regn och utan sol. Hon är fast i en dag där ingenting kan växa, där mat inte kan produceras. Konsumtionskritiken och ekotemat hänger kvar i Om uträkning av omfång 2, och där får det en ny botten när Tara börjar längta efter årstider. Efter ett år i den artonde november vill hon ha december, hon vill ha jul och nyår och så småningom vår. Hon ger sig ut på en resa i Europa för att finna vintern. En stor del av seriens andra del går ut på att hon jagar årstider, bara för att efter ett samtal med en meteorolog inse att årstider inte är meteorologiska fenomen. Nederbörd och temperaturer är meteorologiska, men årstiderna är psykologiska fenomen, idéer skapade utifrån barndomsminnen. Även detta känns i klimatförändringarnas skugga bekant. Tara söker riktig jul och ärkevinter med snö och minusgrader, men det är bara en illusion. Varken för Tara eller för oss som lever i klimatkrisens tidevarv är den normalitet vi söker verklig. Även året som enhet kommer med problem när alla dagar är den artonde november:

Man kan inte springa igång ett år hur mycket man än förflyttar sig efter meteorologernas kurvor och beräkningar, och man kan inte bygga ett år av novemberbitar. Det låter sig inte göra. Jag försöker låta bli att tänka på år. Det är inte lätt, men nu ska jag tänka på dagar. Milda novemberdagar, som går om och om igen. Och det blir morgon, och det blir kväll, och det blir natt, och det blir morgon igen. Samma dag. [6]

Årets problem ligger i hur det som enhet är beroende av en framåtskridande tid, med förändring och rörelse. Det väcker frågor: kommer året även för oss bli överflödigt när klimatkrisen omkullkastar våra årstider? Vad händer med vår tidsuppfattning när naturens signaler på att tiden går förändras? Håller våra begrepp för årstider och tid när variation av temperaturer och skiftningar i naturen elimineras och snarare pressas samman till en formlös gröt av dagar?

III: I POPULÄRKULTUREN

GENOM UPPREPNINGEN rör sig Balle på många sätt mellan utopi och dystopi, och det är därmed svårt att inte tänka på dess genresyskon science fiction. För vad är en science fiction-berättelse om inte en typ av äventyr i tid – ofta framtiden – och rum – irrande runt jorden, ut i rymden eller i andra världar? Att skriva fram en berättelse baserad på att tiden går sönder bör kunna betraktas som en form av mjuk sci-fi. Dessa genrefunderingar blir intressanta i relation till de priser och den uppmärksamhet som Balles septologi fått i Sverige och Norden, för här finner vi spår av en genre som rör sig utanför den gängse prisvinnande litteraturens konventioner. Nordiska rådets litteraturpris brukar inte ges till sci-fi-böcker, än mindre till böcker i zombiegenren. Ändå är jag benägen att läsa historien om Tara Selter som en variation på zombietemat. Tara är, likt många zombienarrativs protagonister, en ensam överlevare i världen. Thomas, och de andra som under natten glömmer, går runt i den artonde på autopilot medan Tara försöker finna svar på egen hand. Efter att ha lämnat sitt hem rör sig Tara runt i världen ensam, hon samlar mat som ingen annan behöver, lever av det hon kan hitta, i ett liv utanför civilisationen. Hon gömmer sig och bryter sig in i tomma hus, i jakt på värme och förnödenheter. I zombienarrativ som exempelvis The Last of Us, spelet som gjorde succé som TV-serie, eller i serien The Walking Dead, är människorna dock inte lika fullständigt ensamma som Tara. De är dessutom välsignade med en tid som går, där det finns årstider och jordbruk, där överlevare finner fristäder och bygger samhällen, medan Tara är ensam och inte kan odla. Att tiden hakat upp sig eller på annat sätt gått sönder är ett återkommande tema i populärkulturen: Både i Groundhog Day (1993) och Netflix-serien Russian Doll (2019) fastnar protagonisten i en dag som upprepas gång på gång. Många av Christopher Nolans filmer, som Inception (2010), Interstellar (2014) och Tenet (2020), utgår på olika sätt från att tiden, rummet, eller gränserna däremellan, går sönder. Ofta med metafysiska och interdimensionella inslag. Hål eller revor i tiden låter filmskapare och författare leka med inslag av sci-fi utan att nödvändigtvis hamna i rymdskeppens och superdatorernas trånga genrekonventioner. Kanske kan man gå så långt som att hävda att fascinationen av tid, som går eller står – eller spricker och faller sönder – egentligen är specifik för vår tid?

IV: MODERNITETEN

OM UTRÄKNING AV OMFÅNG gestaltar hur livets ramar rasar samman. De båda böckerna går att läsa som en gestaltning av hur världen gått från att vara en snäv cirkel av personer, en begränsad yta att röra sig på, ett begränsat inflöde av information och en form av självförsörjning i både idé och ting, till att bli ogripbar. Själva övergången, brytandet av mönstret, är en kris. Upprepningen hos Balle blir därmed en kritik av vår samtid. En kritik av en samtid där vi tycks vilja stoppa tiden – och samtidigt är livrädda för att stanna upp. Om vi tänker tiden i två linjer blir vår ambivalenta relation till den tydlig. Den stora linjen kopplas till samhället, med framsteg och utveckling. Den lilla linjen rör i stället den egna personen, med åldrande och kropp i förändring. Vi vill att den första ska gå samtidigt som den andra ska stanna. Det är bara att se till skönhetsmarknaden, hälsoindustrin eller miljonärers fåfänga försök att leva för evigt. Vi hatar att åldras, hatar att förändras, hatar att tiden går. Vi hatar tidens gång så mycket att vi ibland vill att den upphör. I relation till detta befinner sig Tara i den sämsta av världar när samhällets stora tid har stannat medan hennes egen kropp fortsätter åldras; håret växer, rynkorna i ansiktet blir fler. Temat med att tiden fastnat eller på andra sätt förvrängts, återkommer i både prisbelönt nordisk litteratur och i amerikansk populärkultur. Jag skulle också vilja hävda att det är ett tema som uppstått ur ett behov hos oss människor, som en strategi för att hantera samtiden. I Om uträkning av omfång 2 skriver Tara inledningsvis att hon söker efter en »igenkännlig tid«. Den Marx-influerade filosofen Marshall Berman definierar modernismen som »en kamp för att göra oss hemmastadda i en ständigt föränderlig värld«.[7] I mångt och mycket är det detta Tara Selter försöker göra: hitta sin plats i den nya tidsordningen, få grepp om tiden, och på olika sätt bli hemmastadd. Via Bermans tanke kan vi få syn på hur Tara blir främmande i sin egen tid, hur livet upphör att ha fasta gränser, precis som den chock som globalisering och ökade kommunikationer inneburit de senaste hundra åren. Det kan även bli fruktbart att i relation till Tara Selters prekära situation låna tanken – som snarare kan ses som postmodernistisk – om att vi förlorat tron på den stora berättelsen, på framstegstanken, på alla kollektiva drömmar om personlig frihet och lycka. För visst går det att läsa Balles romaner som en kritik av framstegstanken; när tiden gått sönder finns inte längre en tillstymmelse till framsteg. I Taras ensamhet finns inte heller några kollektiva drömmar, eftersom hon är just ensam.

V: STADEN

En annan aspekt när man talar om modernism och litteratur är den roll som staden kommit att spela i romanen. Marshall Berman skriver om den modernistiska staden – med Brasilia som exempel – och hur det där »handlar om enorma tomma ytor där individen känner sig vilsen, lika ensam som en människa på månen«.[8]Tara rör sig i bland annat Paris och Köln, och staden påverkar henne i högsta grad:

Det finns ingen förändring och jag har inget jag måste hinna till. Det finns inga böcker att inhandla, inga auktioner att gå på, inga vänner att besöka. Jag har inget mönster av ljud och tystnad att ordna min dag efter, jag har inga planer, jag har ingen kalender. Tiden går, men den häller bara in dag efter dag i min värld, den går ingenstans, den har inga hållplatser eller stationer, bara denna oändliga kedja av dagar.[9]

Det skulle gå att förstå detta som ett uttryck för en form av deprimerad meningslöshet. Jag läser dock Balles skildring av staden i relation till just känslan av att tiden gått sönder – för Tara en faktisk verklighet, för oss andra snarare en känsla sprungen av rotlöshet. Tiden går inte, men det gör Tara; planlöst irrar hon runt i staden som en modern flanör. Efter hand upplever hon hur staden börjar stöta henne ifrån sig:

Det fanns inga naturliga ställen att söka sig till, inga ställen där jag kunde dra mig tillbaka och där jag spontant kunde slå mig ner en stund. Jag såg mig om efter en park eller en bänk, men det fanns ingenstans där jag kunde passas in. De ställen jag brukar gå till verkade avvisande och slutna. Ingen av de bänkar eller caféstolar som jag fick syn på var för mig. Inga trottoarer eller övergångsställen passade för mina steg. Jag kände mig malplacerad, en främmande kropp. Jag hörde inte till, och det fanns ingenting jag kunde göra. Till slut gick jag in på ett nästan tomt café där jag försökte sätta mig vid ett fönsterbord, men det kändes som om stolarna försökte skaka mig av sig.[10]

Precis som hon först försökte leva tillsammans med Thomas, för att till slut tvingas erkänna att dagarna mellan dem blivit för många, sker en liknande process i förhållande till staden. Avståndet har blivit för stort. Både med Thomas och Paris går det ett tag att upprätthålla illusionen om att relationen lever, men Tara måste till slut resignera inför det faktum att tiden kommit emellan.

VI: AVSLUTNING

Upprepningen som metod har många konsekvenser för texten. Det är dock inte i prosa den används mest frekvent, utan i poesin. Se till exempel på mer experimentella uttryck, som Gunnar Ekelöfs sent på jorden och dikten »sonatform // denaturerad prosa«:

jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det.
vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och/ han hon det.  vi börjar om[11]

Denaturering innebär att ett ämne förändras så att det inte kan användas till de ändamål som den ursprungligen skapats för. Kort och gott handlar det om att beröva något dess naturliga egenskaper. Ekelöf har alltså berövat språket något genom att dels skriva dikten på prosa, dels låta den gå på repeat. Om uträkning av omfång bör kanske förstås som en form av denaturerad roman. För det Balle gör är att beröva romanformen en av dess naturliga egenskaper: tiden och dess framskridande. När tiden inte går, eller när den går i cirklar, sker något. Avsaknaden av temporal fortskridning öppnar helt enkelt dörrar i oväntade riktningar.

NOTER

[1] Denna text berör endast första och andra delen. 

[2] Solvej Balle, Om uträkning av omfång 1,övers. Ninni Holmqvist (Stockholm: Norstedts, 2023), 51.

[3] Balle, Om uträkning av omfång 1, 108.

[4] Balle, Om uträkning av omfång 1,96.

[5] Balle, Om uträkning av omfång 1, 123.

[6] Solvej Balle, Om uträkning av omfång 2,övers. Ninni Holmqvist (Stockholm: Norstedts, 2023), 161.

[7] Marshall Berman, Allt som är fast förflyktigas, övers. Gunnar Sandin (Lund: Arkiv förlag, 2012), 12.

[8] Berman, Allt som är fast förflyktigas, 12.

[9] Balle, Om uträkning av omfång2, 9–10.

[10] Balle, Om uträkning av omfång 2, 12.

[11] Gunnar Ekelöf, sent på jorden (Stockholm: Spektrums förlagsaktiebolag, 1932).