Kropp och plats i Göteborg och Paris

TEXT OLA SIGURDSON | ILLUSTRATION JESSICA TENGGREN

Jag tror jag hade varit i Lund. Hur som helst anlände jag med tåget till Centralstationen i Göteborg och slogs av måsarnas skrik och hur vinden strök mot huden. Möjligen anade jag ett stänk av salt i luften. Inget ovanligt med det, förstås, med tanke på att det är Göteborg det handlar om. Här blåser det alltid. Men just den här gången stod sinnesintrycken ut på ett särskilt sätt. Jag hade varit borta ett tag och ljuden, känslan och doften talade om för mig att nu hade jag kommit hem. När jag sedan tog tvåans spårvagn från Drottningtorget till Korsvägen passerade jag, som så många gånger förut, Burgårdsplatsen. På höger sida blickade jag ut mot snabbköpet, flerfamiljshuset i rött tegel och en låg byggnad med stora fönster som inhyser en köksbutik men som jag av någon anledning alltid förknippar med en tidigare affär som sålde kontors- och konstnärsmaterial. Framför ligger ett litet torg. På inget sätt någon berömd eller arkitektoniskt framstående plats, kanske snarare tvärtom. Men att titta ut mot Burgårdsplatsen från spårvagnen ingöt än en gång en känsla av att ha kommit hem, just för att sceneriet var så vardagligt.

Vad betyder det egentligen att vi är kroppsliga varelser och därmed alltid kan förknippas med den ena eller den andra platsen? Hyllmeter har skrivits om detta av fenomenologer och kritiska teoretiker. Ibland verkar det vara på tyska som den intressanta diskussionen försiggår, ibland på franska, emellanåt på italienska eller danska, och på engelska har flera lyckats sammanfatta vad det rör sig om. Men när jag lämnar böckernas värld har jag inte alltid lyckats ta med mig insikterna ut i den vardagliga världen. Jag vet, eftersom fenomenologin lärt mig det, att jag framför allt är en levd kropp, inte bara har en kropp som lyder mig (hjärnan, själen, vad vi nu tänker oss att detta jag är) som ett instrument i den skicklige instrumentalistens händer. Men vad betyder det? Søren Kierkegaard skojar återkommande om professorerna som lever i idévärlden, utom en gång i månaden när de hämtar ut sin lön: de vet allt om kärlek utom vad det är att älska. Det är lätt att känna sig träffad: att veta allt om vad fenomenologen Maurice Merleau-Ponty skriver om kroppen är en smal sak, men vad betyder det att vara en levd kropp på en konkret plats?

Faktiskt var det den postsurrealistiske författaren Georges Perecs beskrivning av sina kafébesök som lyckades lära mig något om innebörden hos relationen mellan min kropp och den konkreta platsen. Perec var i stora delar av sitt författarskap intensivt upptagen av platser i Paris och av rummet i allmänhet. I den postumt utgivna Lieux – »platser« – beskriver han tolv platser i Paris som är förknippade med särskilda personliga minnen eller händelser. Närmast som en förstudie har Perec också skrivit en liten bok – Tentative d’épuisement d’un lieu parisien; »försök att uttömma en plats i Paris« – om hur han några oktoberdagar 1974 sitter på Café de la Mairie vid Place Saint-Sulpice i Paris och iakttar vad som sker runt omkring honom.

Place Saint-Sulpice är ett klassiskt franskt torg som ligger i Quartier Saint-Germain-des-Prés, en del av sjätte arrondisementet, ett mondänt område på vänstra stranden. Här finns en av Paris största kyrkor, här finns en berömd fontän utsmyckad med fyra klassiska vältalare från 1840-talet och en mängd andra extraordinära byggnader och lokaliteter. Men Perec intresserar sig inte för det »extra« i det extraordinära, alltså snarast det som befinner sig »ovan« det vardagliga, utan beskriver i sin bok det han kallar för det »infraordinära«, alltså det som befinner sig »nedom« det vardagliga. Under de tre dagar då Perec för bok beskriver han hur bussen upprepade gånger stannar på hållplatsen utanför kaféet, hur för honom bekanta personer passerar utanför på torget; han noterar asfalt, träd, duvor, salladen han äter och mycket mer. Kort sagt: allt det som är så vardagligt att det ofta sjunker nedom vår uppmärksamhet, det lyfter Perec fram i sin bok. 

Den danske poeten Morten Søndergaard har gjort samma sak som Perec 46 år senare, suttit på samma kafé vid Place Saint-Sulpice och antecknat sina intryck. Det som framför allt skiljer Søndergaards bok Forsøg på at aflytte et sted i Paris är emellertid att Søndergaard inte främst iakttar, utan avlyssnar denna plats i Paris. När jag läser båda böckerna efter varandra blir det väldigt tydligt hur centrerad kring synsinnet Perec är. Här är det förmodligen lätt att hamna, både som författare och som akademiker. Synsinnet har inte sällan lyfts fram, både i historia och nutid, som det främsta sinnet. Synsinnet är förknippat med »insikt«, »upplysning« och annat som definierar vad vi menar med kunskap. Men, som Søndergaard tydliggör, så handlar våra infraordinära intryck av en plats inte alls bara om synsinnet, utanockså, och kanske i minst lika hög grad, omhörsel, känsel, smak och doft.

Att känna – att med sin levda kropp känna – att vi är hemmaeller borta, att den plats vi befinner oss på är välkomnandeeller inspirerande eller kuslig, är väsentligt för vår existentiellaorientering i rummet.

För att återvända till mitt eget exempel medatt anlända till Centralstationen i Göteborg såär det jag möter när jag stiger av tåget inte baraett antal visuella intryck – att det står Göteborg på en skylt och att jag känner igen stationsbyggnaden – utan en för Centralstationeni Göteborg specifik atmosfär. Denna atmosfärgör sig gällande genom att sätta alla sinnen ispel: måsarnas skrik, doften av salt, känslan avvind mot huden. Ett otal andra sinnesintryckspelar också med, som just denna gång intelyckades göra sig gällande ovanför medvetandets nivå men likafullt påverkar min omedelbara erfarenhet av platsen. Och de samverkari sin tur, också nedom medvetandets nivå, med mina minnen av att ha passerat här hundratals gånger tidigare. Egentligen rör det siginte heller om mängder av olika sinnesintrycksom samlas till ett helhetsintryck, utan om ensynestetisk erfarenhet; sinnesintrycken är inteåtskilda från varandra utan möter mig som enenda multisensorisk erfarenhet. Det jag erfar ärmed andra ord inte detta och detta och dettautan, varken mer eller mindre, atmosfären påCentralstationen i Göteborg.

Jag beundrar Perec för det sätt på vilkethan väljer att beskriva det infraordinära hosvardagliga platser. Han drar uppmärksamhetentill sådant som oftast undslipper oss, menutan vilket vi inte skulle kunna orientera ossi rummet. Rent geometriskt-geografiskt skullevi givetvis kunna hitta till Centralstationen iGöteborg eller Place Saint-Sulpice, men attexistentiellt orientera sig är en annan sak. Attkänna – att med sin levda kropp känna – att viär hemma eller borta, att den plats vi befinneross på är välkomnande eller inspirerande ellerkuslig, är väsentligt för vår existentiella orientering i rummet. Också de litet trista platsersom utgör en del av våra städer – jag tänkerpå till exempel Burgårdsplatsen – är viktiga isin vardaglighet: allt kan inte vara extraordinärtoch behöver inte vara det för att ge en känslaav att komma hem. Är jag väl hemmastadd påen plats behöver jag inte ens tänka på att jag ärdär; igenkänningen sker strax nedom vårt medvetande. Rent kroppslig erfar jag en atmosfärsom talar om var jag är. Vad Perec gör är emellertid att göra det välkända lite mindre självklartjust genom att lyfta fram specifika detaljer. Jaghar tagit det som en övning i att försöka varamer uppmärksam i min egen vardag – och ävenjag har suttit på Café de la Mairie i Perecs ochSøndergaards efterföljd och antecknat minaintryck.

Det finns trots detta vissa problem med ettsådant skrivprojekt. Jag tror Perec var medveten om dessa och använde sig av dem. Tillatt börja med är det knappast möjligt att»uttömma« – som det heter i titeln till Perecsbok – alla infraordinära kännetecken hosen plats i Paris eller någon annan plats. Detfinns en så myllrande rikedom av detaljer ochegenskaper hos varje plats som vi skulle kunnalägga märke till men oftast inte gör att projektet att »uttömma« dessa är dömt att misslyckas. Det handlar inte bara om att mängdenav möjliga infraordinära intryck är så stor attalla knappast kan göras medvetna. Det handlarockså om den relation vi som kroppsliga väsenhar till våra platser. De står inte till vårt förfogande, de överväldigar oss. I vår kroppsligarelation till alla våra olika platser där vi känneross hemma möjliggör de alltifrån minnen ochsätt att röra sig till en känsla av fruktan eller förhoppning inför vad vi ska möta där genom sina konkreta materiella och atmosfäriska skepnader, intimt förknippade med varandra. Platsen gör människan snarare än tvärtom.

Det handlar också om denrelation vi som kroppsligaväsen har till våra platser. Destår inte till vårt förfogande,de överväldigar oss.

Perecs försök att uttömma en plats i Paris var alltså på förhand dömt att misslyckas. Men misslyckat på ett lyckat sätt, genom att själva misslyckandet blir anledning till en djupare insikt om vad det faktiskt innebär att känna sig hemma på en plats. Också detta slår mig när jag anländer med tåget till Centralstationen i Göteborg. Måsarnas skrin, doften av salt, vinden mot huden, de ordinära byggnaderna, minnen av hundratals hemkomster, i allt detta och mer består min kroppsliga erfarenhet av att ha kommit hem.