SMASKANDETS MUSEUM

TEXT PER OLVMYR | ILLUSTRATION LOVISA SJÖGREN

Hos Adam Gertner åt alla tillsammans. Egentligen tänkte ingen särskilt mycket på det. Man tog helt enkelt åt sig av maten, öppnade munnen och stoppade in den där. Svårare än så var det inte. Och sedan åt de förstås. Även om munnarna hela tiden var öppna. De stängde dem liksom aldrig. Inte en enda gång.  Ja, det var som en stor kör menade de flesta. I vilken alla munnar började bygga upp ett ljud i långsamt tempo. Och sedan kom tänderna och trampade på som en stor gammal kyrkorgel. När solljuset lyste in från köksfönstret, gick det rentav att känna närvaron av den stora organistens händer, om man nu var lagd åt det hållet. 
Det var inte ovanligt att familjen Gertner hade besökare. Ibland mötte de varandras blickar. I smaskandet, påminde alla i familjen om varandra. De var alla del av smaskandets museum. Men för det mesta höll de på med sitt egna tuggande. Adam själv, till exempel, stoppade ofta fingrarna i munnen, sörplade på brödet med fingerspetsarna, sög ut all vätska och saliv och silade det mellan tänderna. 
Framför honom gapade hans tvillingbror, Gabriel, så stort att tuggornas former syntes. Hans syster Elsa hade också munnen öppen, medan tungan gick. Hon slickade i sig maten, samtidigt som hon pratade och smackade blött med tungan runt läpparna. I hennes mun tumlade det runt halvtuggade brödbitar som lika gärna hade kunnat vara någon annans. 
Alla stånkade och stönade. 
Maten var inte särskilt god. Om man var inbjuden till familjen gick det snabbt upp för en hur smaklös den var. Kanske var det därför de smaskade så mycket. Som ett sätt att göra maten bättre. 
Adams pappa hade ett märkligt ansikte. Det fick varenda betraktare att fundera på vart deras egna tänder tagit vägen. Det tog inte mer än en sekund, sedan var man där och rotade. 
Ingen vågade fråga om tändernas historia. 

Men projicerade inte gästen bara sig själv, hela samhället, i hans smaskande?

Annars blandade han alltid ihop saker innan de for in i munnen, lika omsorgsfullt som en porträttmålare innan ett nytt mästerverk skapas. I dessa nya sammansättningar uppstod helt nya ljud. 
Det märkliga ljudet av falukorvsbitar med mjölk lät som att det droppade i en grotta, för att ta ett exempel. 
Adam Gertners mamma å andra sidan smaskade så högt att det väckte grannarna. När hon tuggade var det som om hon bröt sönder något tungt. Hon tuggade mycket hårt. 
Den yngsta systern, Rakel, åt djuriskt. Ena gången tyst som en snigel smaskandes på ett salladsblad, nästa gång gnagandes på ett knäckebröd som en tamråtta.  
Adams äldsta bror däremot tuggade elakt. Till och med när han för en gångs skull fick tag i en isglass, såg det riktigt ondskefullt ut. 
Men värst var deras farfar, Bettelheim. Han var tunnare än ett grässtrå. Det hände att han kom över till familjen och hälsade på. Han kunde konsten att smaska oerhört långsamt, och då liksom sög han på varje stavelse som fanns, i vilken mat som helst. 
Det var väl där allt kom ifrån. 
Hela hans liv fanns i sättet han åt på. Det var ett förnöjt smaskande. En gäst som sett honom påstod rentav att han smaskade som en död version av självaste Per Albin Hansson. 
Ett småsnålt, sparsamt smaskande. Liksom vegetativt och socialdemokratiskt. Statsministeraktigt. På samma gång som det tycktes bygga upp någonting. 
Men projicerade inte gästen bara sig själv, hela samhället, i hans smaskande?  
Hemma hos Adam Gertner åt de i alla fall tillsammans. De åt maten och höll munnarna öppna. Bakgrunden till detta kom aldrig fram. 
Bettelheim kom nämligen fortfarande dit och övervakade allting, likt en stor orkesterledare, och ingen gäst hade mod att fråga.