Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
EN UTGRÄVNING AV TYSTNADEN
TEXT STERGULA BUYONDO | ILLUSTRATION ALMA KLINGBERG
Trots min mans hjälpsamma försök misslyckas jag, på grund av min höggravida mage, med att smidigt slå mig ner i den vikbara stolen allra längst upp i den stora teatersalongen. Vi gör vårt bästa för att inte märkas, försöker smälta in i det omgivande mörkret. Bredvid oss, skilda av en smal gång, sitter en man och en kvinna och viskar entusiastiskt till varandra. Mannen lutar sig försiktigt fram och hälsar med två händer. Ben Okri. Författaren till böckerna från vilka ensemblen, långt där nere på scenen, repeterar en scen. En kvinna vid scenens kant ropar auktoritärt och gestikulerar med stora rörelser. Scenen avbryts och startas om. Josette Bushell-Mingo OBE. Jag är starstruck. Josette Bushell-Mingo som startade The National Black Theatre of Sweden, har erfarenhet från framstående teatrar som Royal Shakespeare Company och National Theatre samt är rektor och CEO för The Royal Central School of Speech and Drama i London (1).
I timmar sitter vi där i mörkret. Min man oroar sig över att jag inte ätit på flera timmar. Trots att scenerna inte repeteras i rätt ordning och att jag upplever en viss frustration hos både regissör och ensemble, premiären har blivit uppskjuten flera gånger, så är jag trollbunden. Min mans hand på min. Vi vet båda två att det vi upplever är stort. Det känns. Ingen exotifiering. Böckerna görs rättvisa. Jag är stolt över vår uncle som tar plats på scenen. De vi ser repetera, de som rör sig sömlöst mellan världar på scenen nedanför oss är nämligen the first all black cast på Dramaten någonsin. Det är därför jag måste stanna upp. För jag är kvar i känslan som levt inom mig ända sedan sista föreställningen spelats klart. Kvar i upplevelsen av att föreställningen ändå inte var något mer än en blinkning i historien. Teaterföreställningen Den omättliga vägen spelades på Dramaten i Stockholm under våren 2022 (2). Uppsättningen baserades på den flerfaldigt prisbelönta Ben Okris romaner med originalnamnen The Famished Road och Songs of Enchantment och skedde i samarbete med The National Black Theatre of Sweden (NBTS). Dramatiseringen av böckerna är gjord för Dramaten av Oladipo Agboluaje och regisserad av Josette Bushell-Mingo OBE. Föreställningen bygger på en mytisk berättelse om pojken Azaro som är ett abiko, ett andebarn, som balanserar mellan den fysiska och den andliga världen. Genom ett färgstarkt bildspråk och med hjälp av masker, dockor, och projicerad film utforskas postkoloniala teman såsom fattigdom, korruption och förtryck men också drömmar och den för Okri så karaktäriserande magiska realismen.
Inspirerad av Foucault vill jag göra en utgrävning i min samtid; jag vill beskriva arkeologin över den för mig oväntade mediala tystnaden efter att Den omättliga vägen spelat sin sista föreställning (3). Det öde landskap i vilket jag placerat mig själv i mitten. Jag borde inte placerat mig själv där; jag är inte huvudpersonen i detta. Men tystnaden blev min hemvist och väntan på responsen är liksom evig. Besvikelsen och tomheten går hand i hand inom mig. Och frustrationen. Och sorgen. Hur kom det sig att jag, för att relatera till Lawrence Grossberg, upplevde att jag befann mig i ett kontinuum mellan det flytande och det fasta, mellan den konkreta händelsen men fortfarande i väntan på en ny epoks början (4). Inbillade jag mig bara fundamentala pågående sociala förändringar? Försökte jag definiera ett inbillat ställningskrig tillhörande någon annan? För jag trodde att tystnaden var ett ställningstagande, trots att jag egentligen inte vet om det verkligen var tyst.
Försökte jag definiera ett inbillat ställningskrig tillhörande någon annan? För jag trodde att tystnaden var ett ställningstagande, trots att jag egentligen inte vet om det verkligen var tyst.
Claes Whallin på Aftonbladet verkar missnöjd med kvaliteten på uppsättningen överlag (5). Margareta Sörensson på Expressen nämner att den stora ensemblen huvudsakligen är afro-svensk och att » ingen är mer meriterad än Bushell-Mingo att med konstnärlig spets föra in frågan om postkolonialismens fällor och dagens rasism på den guldkantade scenen« (6).
Även Sara Granath på Svenska Dagbladet nämner att det är svarta skådespelare som tillsammans intar scenen men gör det utan att vidare lyfta det historiska i händelsen (7). När Rosmarie Södergren i sin recension för Kulturbloggen ger utrymme åt att sätta föreställningen i sitt sammanhang (8) blir detta undantaget som bekräftar regeln. För vem tar vid efter Sörengren med recensioner och analyser? Kanske inser jag att mitt hopp om att föreställningen kunde ha definierat en brytningstid är naiv. Trots det dröjer sig känslan kvar. Stuart Hall m.fl beskriver ideologi och kultur som arenor för kamp, förhandling och förändring (9). Den omättliga vägen kunde ha setts tillbaka på somfundamentalt beskrivande för en positiv förskjutning av hegemonin. Kanske kan den fortfarande det. I en video på Youtube, uppladdad av Dramaten inför premiären berättar skådespelerskan Astrid Assefa att »Den omättliga vägen, det är en historia som aldrig berättats från en svensk scen förut.« (10)
I ett samtal under TRYCK Kulturfestival 2020 beskriver skådespelaren, regissören och teaterchefen Francesca Quartey hur mycket Astrid Assefa gjort för afrosvenskar i kulturen. »Man kan inte förstå det landskap som Astrid gick ut i. Det var ett helvitt landskap, det fanns inga fotspår före henne. Alls.« (11)
Min subjektiva upplevelse av sociopolitiskt hopp leder mig in på hur Sara Ahmed beskriver hoppet som direkt kopplat till de som lett kampen tidigare. En kontinuerlig kedja av förändring vilken kopplar ihop historien med nutiden och ger hopp om framtiden (12). Josette Bushell-Mingo berör denna kedja när hon i en intervju i Dagens Nyheter två månader före föreställningens premiär svarar på frågan om inkludering på Dramaten. »[…] NBTS är resultatet av många generationer skådespelare som har arbetat med inkludering före oss. Om inte de gått före hade vi inte varit där vi är nu.« (13)
Besvikelsen kändes som ett välbekant fall. En logik förklädd som neutral och fri från ideologi. En återupptäckt av den specifika och ideologiska ordning som förstärker och reproducerar redan existerande maktstrukturer och ojämlikheter
För Ahmed är hopp inte naivt. Det är motståndskraft. Det är verktyget för att hantera den neoliberala hegemonins följeslagare: hopplösheten. Det är en resurs som möjliggör nedbrytning av maktstrukturer (14). Det är förutsättningen för politiskt engagemang. För mig blev det kanske ett inre politiskt ställningstagande att fortsätta hoppas på att tidigare upprepade mönster skulle förändras. När jag satt där i publikstolen kände jag mig övertygad om att detta skulle man inte kunna bortse ifrån.
Detta leder mig in på besvikelsen. På fallet.
Besvikelsen kändes som ett välbekant fall. En logik förklädd som neutral och fri från ideologi. En återupptäckt av den specifika och ideologiska ordning som förstärker och reproducerar redan existerande maktstrukturer och ojämlikheter (15). Demokrati och människor som motarbetar demokrati har funnits sedan åtminstone Platons tid (16), så jag borde kanske inte blivit så besviken över bristen på engagerad respons. Men för mig blev det en påminnelse om hur demokratiska värden inte alls behöver vara självklara i en demokrati. Hegemonibegreppet kan förstås genom Antonio Gramscis beskrivning av makt som mer än en funktion av ekonomiska relationer utan också av ideologiska och kulturella processer där vissa lyckas etablera sina intressen som allmänna (17). Om makt och ideologi är så tydligt sammanflätade så handlar kampen för förändring därmed om kampen om betydelser och värden. Jag trodde att jag befann mig i ett politiskt och mentalt rum där Den omättliga vägen var en del av nya artikuleringar av en politisk kontext. Istället blev det ekande tomrummet inom mig ett försenat kvitto på en hegemonisk förskjutning. På en stagnerad utveckling av mänskliga rättigheter. Grossberg beskriver kulturstudier som att
»[…] it provides the maps that organise the chaos and bring vitality to the material. It consists, at the very least, of competing operations of the construction and distribution of meaning, feeling, belonging[…] differentiations, agency[…] as well as assumptions about the nature of change. It is more than common sense, it is the taken-for-granted and the ground of assurance that makes our actions possible. It is what makes reality lived.« (18)
Jag inser att min egen tomhet och besvikelse grundar sig i att jag förväntade mig något annat. Jag trodde att demos, folket som bär demokratin som Wendy Brown beskriver det i Undoing the Demos : Neoliberalism's Stealth Revolution (19), kollektivt skulle rikta sin uppmärksamhet mot det som utspelade sig på Dramatens scen. I stället vände de sig bort. Och jag har en aning om vad demos istället vänt blicket mot. Jag har sett det innan. Jag har sett mediaretoriken om platsen och människorna som är mitt hem hela livet. Svensk media tycks ha följt den strategi som Hall m.fl. (20) beskriver sig se i brittisk media under 1970-talet. En avsiktlig konstruktion av en negativ stereotyp av svarta män som obildade, kriminella eller farliga. En konstruktion som då skapade moralpanik och därmed också stärkte statens legitimitet och användande av repressiva åtgärder (21). Policing. Mitt hem är nu en visitationszon. Mina tre söner är bara genom att växa upp här utsatta för ett misstänkliggörande som kommer att forma deras självbild, deras identitet. Den hegemoniska tystnaden är inte en neutral tystnad. Den är ett uttryck för dominans; en påminnelse om att styrning inte endast sker genom cohesion, utan också genom consent (22).Mitt emotionella fall bygger på en insikt som verkar ha bestämt sig för att återuppstå kontinuerligt genom mitt liv. En positiv och mångsidig representation av den andra kommer alltid att falla offer för upprätthållandet av den destruktiva stereotypen. Neoliberalismen kräver offer. »Cultural studies itself has often been shaped by the particular problematic to which it finds itself having to respond.« (23) Jag tolkar detta citat av Grossberg med hjälp av Ahmed, som beskriver hur en upplevelse av obehag leder till en vilja att tolka detta obehag (24). Min besvikelse på hegemonins tystnad blev en insikt om dess konsekvenser. Händelser i en yttre kontext som ockuperat mitt inre. Instinktivt tolkar jag detta genom maktstrukturer och förtryck: en paranoid reading (25). En läsning som söker, tar för given, bakomliggande maktstrukturer och destruktiva mönster. Samtidigt försöker jag att med all min kraft ge en mer hoppfull, reparative reading, en chans (26). Som en överlevnadsstrategi för att inte ge upp. Ett tolkningssätt där möjlighet till överraskning fortfarande existerar och där mina förutfattade meningar inte styr vart analysen tar mig (27). Frågan för mig blir hur jag ska förhålla mig till den reparativa läsningen i en stund där det från min synvinkel upplevs som att den paranoida läsningens typiska I knew it-känsla (28) ekar i ruinerna av år av en paranoid inställning. Tystnaden döljer hegemoniska strukturer, men en paranoid läsning blir deterministisk, den manifesterar min farhåga (29). När jag betraktar Dramatens scen som en vit, socioekonomiskt präglad yta, antar jag redan förtryck och orättvisor. Har mina studier reducerats till ett självreproducerande kretslopp av negativitet? Enligt Eve Kosofsky Sedgwick finns det en risk att det jag initialt definierat som kritiskt tänkande snarare kan begränsa min intellektuella förmåga att tänka utanför mina etablerade inlärda mönster (30). Kan tystnaden kring föreställningen bero på en normativitet kring afrosvenskar i finkulturen? Eller beror tystnaden i populärkulturella rum på ett demos ointresse för vad som sker på Dramatens scen? »Vi kommer att vilseledas att tro att inkluderingsarbetet är över. Men det är aldrig över. Det finns många som vill stoppa utvecklingen och förändringen. Så arbetet fortsätter.« (31)
Jag fylls av en panikartad frustration då jag misstänker hur det flytande stelnar, hur det som är öppet börjar fixeras. Ernesto Laclau och Chantal Mouffe beskriver hegemoni som en process där flytande element, ännu öppna för tolkning, artikuleras till fasta moment inom en diskurs (32). Man skulle kunna hävda att "svarthet" och "afrosvenskhet" är sådana flytande signifikanter i svensk media, möjlig att artikulera på olika sätt beroende på vilket utrymme olika representationer får. Jag definierar min oro som rädslan för att stå som åskådare medan denna artikulationsprocess fixerar negativa betydelser som kunde ha fått vara öppna och dynamiska. Och bakom dessa fasta moment, dessa föreställningar om den andra existerar verkliga dynamiska människor med verkliga, dynamiska liv. Är jag paranoid när jag fylls av rädsla att denna möjlighet till en ny diskursiv finkulturell artikulation av afrosvensk representation ska gå förlorad?
Är det rädslan för vad ett medialt erkännande av denna ensemble faktiskt skulle innebära som skapat en tystnadseffekt? Är detta ett uttryck för hur pluralism förvandlats till konsensus? Svensk media lyckas än en gång med uppdraget att sopa rasistiska kontexter under mattan och istället klä nationen i en kollektiv färgblindhet. Det finns ju trots allt en olikhet som hegemonin gärna lyfter fram. Den unga svarta kroppen som ett hot ges utrymme. Ahmed beskriver hur samhällen som säger sig vara pluralistiska ofta kräver att olikhet ska överensstämma med en nationell norm. I praktiken välkomnas då olikheter så länge de inte stör den nationella identiteten (33). Vems föreställda nationella identitet?
Laclau och Mouffe problematiserar marxismens idé om att den sanna arbetarklassen måste enas och resa sig, och konstaterar att en sådan enhetlig klassidentitet i själva verket inte existerar (34). Vem har mandat att definiera positionerna i ett ideologiskt ställningskrig? En historisk handling kräver en kollektiv människa, där skilda viljor och mål förenas mot ett gemensamt syfte, rotat i en delad världsbild. Eftersom det inte är en kollektiv minoritet som kan förväntas vara ansvarig för att skapa förändring önskade jag att ett kollektivt demos skulle vända blicken och erkänna den historiska betydelsen av att en helsvart ensemble intog Dramatens scen. Men det hände inte. Ska demokratin förminskas till att endast vara beslut som sker i de politiska finrummen? (35) Det kan inte bara få ha varit inom mig som demokratiska processer av självstyre utspelade sig. Jag vill inte leva enligt den neoliberala logik där människor betraktas som homo oeconomicus vars värde mäts i produktivitet och konsumtion när min övertygelse säger att människans utgångsläge skulle kunna vara homo politicus; politiska varelser med rätt till representation och erkännande (36). Trots att det inte är jag som blir osynliggjord upplever jag att min världsbild, min uppfattning om representation och erkännande ignoreras i den neoliberala kontexten. När representationen av afrosvenskar värderas främst utifrån ett ekonomiskt eller strategiskt värde ignoreras de värden som jag känner gör oss till människor. Även om känslan skedde inom mig upplever jag osynliggörandet av Den omättliga vägen som ett symptom på en hegemonisk ordning. Kanske hände det bara i mig. Men det hände utifrån en strukturell process där demokratiska värderingar osynliggjorts. För oavsett varför så leder till att vi fortsätter att upprätthålla en nationell självbild som inte fullt ut inkluderar afrosvensk representation.
Roger Södergren, »Teaterkritik: Den omättliga vägen – färgsprakande berättelse i flera dimensioner,« Kulturbloggen, April 30, 2022, https://kulturbloggen.com/?p=152787.
Stuart Hall et al., Policing the Crisis: Mugging, the State, Police and Law and Order (Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan, 1978/2013), 10.
Wendy Brown, Undoing the Demos: Neoliberalism’s Stealth Revolution (New York: Zone Books, 2015), 68, 131–136; and Astra Taylor, Democracy May Not Exist, but We'll Miss It When It's Gone (London: Verso Books, 2019), 10.
Astra Taylor, Democracy May Not Exist, but We'll Miss It When It's Gone (London: Verso Books, 2019), 4.
Laclau and Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin, 116
Grossberg, Cultural Studies in Search of a Method, 40.
Brown, Undoing the Demos.
Hall et al., Policing the Crisis,10.
Hall et al., Policing the Crisis, 21–23.
Hall et al., Policing the Crisis, 212–213; and Laclau and Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin, 93, 104–105.
Grossberg, Cultural Studies in Search of a Method, 52.
Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, 2
Eve Kosofsky Sedgwick, »Paranoid Reading and Reparative Reading, or, You’re So Paranoid, You Probably Think This Essay Is About You,« in Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity (New York: Duke University Press, 2003), 129–134.
Sedgwick, Paranoid Reading and Reparative Reading, 129-134
Sedgwick, Paranoid Reading and Reparative Reading, 136–137.
Sedgwick, Paranoid Reading and Reparative Reading, 130–131.
Sedgwick, Paranoid Reading and Reparative Reading, 130–135, 138, 144.
Sedgwick, Paranoid Reading and Reparative Reading, 124, 135
Ingela Borggren, »Josette Bushell-Mingo: ›Kampen för rättvisa är aldrig över‹.,« Dagens Nyheter, April 18, 2022.
Laclau and Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin, xi, 112–114, 135, 141.
Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, 139.
Laclau and Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin, 137.
se Taylor, Democracy May Not Exist, but We'll Miss It When It's Gone, 9.
